Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRO och LIF.
N:o 18 3
och mest ovärdiga är icke leninad utan
’’
vård dt dina nycker. "Den som för- i
trycker den ringe smädar hans Skapare."j
Ordspr. 9: 31. "Du skall icke hannaj
en döf, och för en blind skall du ickei
lägga något, hvarpå han kan stöta sig,(
utan du skall frukta din Gud. Jag är i
Herren" 3 Mos. 19: 14. "Och att in-;
gen i någon sak kränker och förförde-;
lar sin broder, emedan Herren är enj
hiimnare öfvcr allt detta". 1 Thess. 4:!
(J. Här hafva vi skydd för trenne slags
mcnskliga intressen, egendom, person
och familjehelgdens rättigheter; i alla1
d&SB gör don store konungen och fa-i
dron de förfördelades sak till sin egon.
Och gör lian gemensam sak med den
förtryckte, dä ställer han sig emot vålds-:
yorkaren. I hvarje samhälle utgöros den|
första välgerningen just deraf. att den
enskildes rätt står i samband mod of-;
fentlig maktutöfning, denna kännedomI
om att hvarje förtryckare af den svage;
skall få känna den starkares arm och
att hvarje hemlig våldsverkare skall nöd-
gas möta en vredgad domare.
Detta är kärlekens ochrättvisa7is verk.
Att i ett samhälle bygga pä en sty-
relseprincip den der skyddade alla lika, I
pä hvad sätt de än sårade rättvisan, j
hvilken orätt de än boginge, att dock j
den offentliga makten skullo skänka dem;
allmän förlåtelse och glömska, vore ett|
uselt verk af orättvisa — ett verk af|
en styrosman som endera hatade sina I
undorsåtor eller voro urståndsatt atti
skilja emellan hvad som förmår bibo-
hålla lyckan och hvad som frambringar
universel störing och olycka. Att åter!
som grund för styrolson antaga deni
princip att livilket brott än beginges
låta tillkännagifva dot efter skedd än- j
ger full förlåtelse skulle meddelas, voroi
i sjelfva verket att begagna samma me- i
tod vi nyss beskrofvo. Den skulle ef- i
ter korta uppehåll öppna väg för oupp-
hörligt förnyade brott; skulle blifva det
normala våldets styrelse, "Jag skall få
förlåtelse utan straff och utan att för-
sona det onda,’ skullo blifva frostoisens
statknsto form. Visshoton om, att hu-
ru inånga im skola falla offer för min
styrka, jag dook aldrig skall falla i hän- i
de]’ som Uro i siäud att straffa mig;
vissheten om allmän förlåtelse blott pä:
grund iif ångor, skulle leda till en straff-
benådhing den dor i sin tur öfvorgin- i
ge till legalisdrande af allt slags våld, \
liksom i de vilda folkslagens krigföring
hvarje siat? af "rättvisa är tillåten gont-;
emot en fiende.
Ehuru insvept i välviljans mantel skul-\
le denna glömska af oförrätter blifva:
den mest raffinerade form af grymhet,
I jät ’>ss antaga att i spetsen för tio olika
nationer stodo tio odjur, hvarje af dom
mod elaka instinkter mot aiuaimedmen-
ftiskor; med elak fröjd iakttagande hur
olyckun smyger öfver land och hftf, hur
allt frestar och alla frestas, allt fram-
kallar lidande och alla lida. Låt oss
vidare antaga det, för att gifva verk-
lighet åt sina grymma önskningar, en
af dessa tio antager spioneriets och de
falska angifvelsernas system; en annan
krigets; en tredje lägger ett tungt ok
öfver arbete, näring och handel; en fjer-
do leger vildhjernor och lönnmördare;
en femte begagnar laglig tortyr och
dödsdomar o. s. v. Antagom att desse
livar för sig med energi utföra sina sy-
stemer. Sedan låt oss tänka att den
tionde af dem inför systemet att fritt
förlåta alla slags förbrytelser. Han be-
höfver ej göra stora ansträngningar; han
har endast att i hvarje gathörn af sina
domäner låta utropa: "All bestraffning
upphäfd!" Människor skola snart för sig
och andra klargöra saken: ingen dålig
gerning blir offentligt bestraffad. Sty-
relsen skall behandla hvarje skedd ger-
ning som en sak den der ej kan hjel-
pas. Detta tionde odjur kan le åt de
nio andra; ty jemförelsevis skola deras
grymheter göra långsamma framsteg.
På hans territorium skall ondskan i sitt
lopp vara säker för motståndets röda
stridshingst) hungerns svarta, eller dö-
dens bleka springare. Orätt skall fö-
da orätt och ve föda ve tills landet utan
rättvisa skall blifva ett modelland för
dem som vilja nedrifva all fast grund,
förstöra allt som kan säkerställa, samt
tysta alla glada röster, för att i stäl-
let väcka högljuda vredesmissljud, tå-
rar, suckar och tandagnisslan.
Detta är den åsigt omrättvisans nöd-
vändighet, hrilkon genomgår gamla ocli
nya testamentet. Vi, som so från lag-
brytarens ståndpunkt, se blott alltför
ofta den gudomliga rättvisan och domen
såsom naturliga för honom och honom
ensam
— hotande oss med personlig
fara. Men angående mensklig rättvisa,
har dess värdare liksom dess beyakare
en helt annan blick Bfver förhållandena
än brottslingen. För domaren är brot-
tets bestraffande en integrerande dol af
don välsignade handlingen af skydd för
don oskyldige.; för den smärta bestraff-
ningen åstadkommer, är icke rättvisan
som hämmar det onda ansvarig, utan
den orättvisa som gifvit upphof deråt
och som, ohejdad,skulle ytterligaremång-
faldigat lidandet. För rättvisans beva-
kare åter finnes ingen större grymhet
än förnekandet af rättvisan; det ät un
förneka ajelfförsyar, säkerhet och den
fasta grunden för alla förhoppningar.
Vore vi ej lagbrytare, vissa om att för
oss den enkla rättvisan innefattar be-
straffning, skulle vi anse förintandet af
rättvisan som en af de största grymhe-
ter. Nåväl, systemet af allmän glömska
gentemot förbrytelser är förintandet» sy-
stem och likaså är det af allmän för-
låtelse, blott på ångerns grund, likty-
digt med glömska af förbrytelser.
Vi hafva visat att straffets bortta-
gande vore en stor grymhet. En andni
förutsättning följer den första, nemligen
att enskild hämd och offentligt straff-
utplånande måste dömas lika. Paulus
ger ett ovedersägligt skäl mot enskild
hfimd: IHäinnens eder icka sjelfva" —
hvarför ej? emedan det orätta ej bör
hämnas? —på intet sätt; men emedan
endast eil domare är i stånd att rätt-
vist gifva livar och en efter det hans
gerningar värde äro och emedan han ej
skall underlåta att i rätt tid göra det.
tv "min är häraden, jag skall vedergäl-
lat, säger Herren". 1 Rom! XII: 19.
Här låg således, enligt Pauli åsigt,
rättvisans och nådens stora, betydelse-
fulla problem. Hvad rättvisan vidkom
skulle Herren alltid uppträda som ham-
naren af alla onda gerningar. Att ute-
sluta rättvisa skulle som praktisk följd
haft kärlekens aftagande och tillåtelse
för universum att följa det onda. Dock
utsläckte rättvisan icke kärleken till
förbrytaren, på samma sätt som en god
fader hvilken vet att hans son begår
usla handlingar icke upphör att älska
den felande son, han af själ och hjerta
nödgas fördöma. Guds kärlek var kär-
lek till oss "när vi ännu voro syndare.’
Eom. 5: 8. Dock kärlek till en för-
brytare betyder ej att man är försonad
med denne. Den fader som visste att
hans son begick förbrytelsen, kunde ej
känna sig försonad med honom, ej be-
handla honom som gillade han honom,
utan att sjelf deltaga i brottet. Enligl
Paulus voro vi i vårt syndatillstånd
fiondor till Gud, fiender som behöfdn
försonas, i den mening att vi satte oss
upp omot honom, fiender äfven genom
onda handlingar och dessa af den art
att hans heliga domar voro rättvist af-
passade efter dem. Emellertid låg fiend-
skapen endast på vår sida; å hans var
det icke fiendskap utan rättvist ogillan-
de och missnöje. Men på det han skulle
försonas med förbrytarne, "dog Kristus
för oss när vi ännu voro syndare". Han
var ej en oskyldig mensklig varelse in-
tagande syndarens plats; tvertom han
var ett med Fadern och återlöste oss
dock frän lagens förbannelse i det han
vardt gjord tillförbanneiso för oss. Gal.
3: 13. Sålunda blof Herren i stånd
att gifva oss en förlåtelse som var långt
ifrån endast glömska af förbrytelser, lag-
slapphet, upplösning af all styrelse, illa
handhafd rättvisa, eller ett blott oin-
skränkt, nyckfullt favoriserande; en för-
låtelse som på samma gång don för oss
är en full och fri förlåtelse, tillika är
ett rättfärdigande, då vi se hurusom
Gud beredt oss en grund för förlåteiso
antaglig af lagen och som ställer oss
fria gentemot rättvisans fordringar. Så
skola vi då "sedan vi nu hafva blifvit
rättfärdiggjorda i hans blod, genom ho-
nom varda frälsta ifrån vreden", ty när
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
