Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRO och LIF. N:o 20.
6
(Thpusand Island Park på ön Welleslcy)
bannlysa ett orkändt ondt: tidningars
utgifvando på söndagar. Hvarje sön-
dag genomvandra hans ’polismän hela
omnejden af Park för att häruti upp-
rätthålla ordning och. efter egen er- i
farenhct on söndag, kan jag säga det
jag tror dom fullständigt lyckas häri.
Inga båtar för muntra utfärder få läg-
ga till der om söndag; inga starka va-
ror tillåtas och i denna sommarhvilans
stad med åtskilliga hundra bostäder kan
en kristen njuta af något som är en
sällsynt sak
— en helgad sabbat.
Mr Moody är en ofattligt verksam
man och hans sommararbeten omfatta!
många olika gronar af verksamhet. Må-
hända skall följande frän Northfield
konferensen intressera hans många vän-
ner: "Föroställen eder två a trehundra
acres jord, bevuxna med gräs eller kl">f-
ver samt här och der trädgrupper, hö-
jande sig bort mot Connecticut floden,
som utgör begränsning mot vester; den
östliga består af skogbevuxna kullar.
Midt igenom dessa fält löper en väg i
hästskoböjning. Mot öster ligger Stone
Hall, der konforensmötena hållas; moti
nordvest en vacker tegelstensbyggnad, j
dor tvåhundra gäster äro komfortabelt{
inlogerade; mot sydvest en annan se- j
minariibyggnad, der äfven tvåhundra
gästor bctjenas. Mot vester ligger Moo- ,
dys eget gästfria hem. Man har från
tornen å byggnaderna en skön utsigt
öfver floddalen och en angenäm syn är
att se inenniskor komma vandrande
längs haatekoslingringen mel biblar il
händerna upp emot Stone Hall för att
samlas kring ordot; dettn var isynner-
het sevärdt på söndagen, då tusen per-
soner samlades der. 150 åkdon från j
närgränsando städer och byar körde
fram. Moody höll den dagen en af(
sina karakteristiska predikningar omi
"nya födelson". På aftonen hölls böne-
möte, hrarvid flera framstående talaro
vittnade om Guds dyra nåd.
Förbundets blod.
(Af Anna Shipton).
"Herren är min del, säger min själ;
derföre vill jag hoppas på honom".
Klag. 3: 24.
Vår arffiendes mål är att störa den
troendes frid; af detta skäl utlägges
snaran och framhållas syndor, för all-
tid aftvagna genom förbundets blod;
af samma skäl insmyger han i själen
några lätta misstankar om vidskepelse
för att derigonom binda själen. Genom
att icke på sig tillämpa den ronande
källan upplåten för Davids hus (Sak.
13: 1), lägger sig blindhet öfvor sjä-
lens synförmåga, så att hon ej förmår
skönja de ting, som sammanhänga med 1
hennes frid. Blindheten efterföljes af
döfhet för den helige tröstarevs hvisk-
ningar och döfheten drager med sig!
stumhet, tills hjertat syndbetungadt och
nedslaget äfvcn går miste om den enda
lättnaden i sin sorg, det att utgjuta
sin klagan vid dens fötter, som ensam
är fullt förtrogen med sorgen.
O, att få vara bland dem, som:’sökaj
Jesus!’" Ehuru han kallade och du icke’
svarade, han väntade och du icke öpp-|
nade, är han ej svar att låta sig finna, j
Han älskar med en evig kärlek som
har sin fröjd i barmhertighet.
Huru ofta har han ej väckt den själ
som försjunkit i sjelfsökande och kyla
eller girighet och köttslig lusta, väckt
henne genom medvetandet om sin när-
varo, genom den öfverväldigande fröjd
detta hjerta erfarit, d;i det hört eller
igenkänt i något litet uttryck af fräl-
sarens kärlek löften, gifna under länge
sedan förflutna tider, då vi ständigt
vandrade i nådens solljus. I ett sådant
ögonblick vaknar måhända minnet af
Hans kärleksfulla ledning och vi öppna
på nytt för honom, som älskar med
oföränderlig kärlek. Ja, sorgsna själ,
du är honom kär som ögonstenen. Har
han oj fordomdags genom sitt blotta
småleende nedkastat mången afgud i
stoftet? Har han ej förhöjt slagen af
det gudomliga lifvets pulsar, som slå
så svagt, genom att besvara ditt hjer-
tas tankar, förrän de ens uttalats? Har
han ej genom sin oväntade mellankomst
för din skull, förvandlat en man med
en lorkruka till en tapper soldat med
sköld och spjut, den der kämpat emot
Guds och dina fiender, samt likaledes
förvandlat den starke mannen till ett
litet lydigt och ömhjertadt barn? Ja,
det är Herrens närvaro, som borttager
orenligheten och håller lampan brin-
nande. Det är inom den högstes hel-
gedom, osedd af alla nyfikna blickar,
den store byggmästaren sjelf bereder
sina kostbara stenar för sin äras eviga
tempel — stundom smältande dem ge-
nom värmen af sin kärlek, stundom
slipande dem med domarens mejsel.
Huru ofta hafva ej de små barnen
fått vara lärare, lika omedvetna om det
budskap de bringat som luftens foglar
eller fiskarne i hafvet (Job. 12: 7, 8),
men dock sändebud från honom, som
uppfyller hela skapelsen och hvilken
lagt lof på deras läppar och visdom i
deras barnaonfald.
Jag satt engång hos en ung moder
och hennes lilla gosse, om tre års ål-
der, lekande vid hennes fötter. Han
hade vändt henne ryggen och hans lilla
anlete var purpradt af den vrede, som
vaknat i denna unga själs inre. Snyft-
ningarno hade upphört; han satt tyst
och stora tårar rullade utför kinderna,
under det ögonen stodo fulla af andra,
färdiga att taga samma väg. Stundom
kastade han en skygg blick på sin mo-
der, livars allvarsamma anlete vändes
mot den upproriske lille, som förstod
intet af den smärta, skilsmessan från
barnets själ förorsakade hennes hjerta.
Tystnaden afbröts då och då af en
halfqväfd snyftning; slutligen upphörde
äfven detta. Jag satt stilla som Mose
syster och gaf akt på livad det skulle
blifva af barnet.
Slutligen sade barnet på sitt brutna
språk med sakta röst:
"Mamma, jag vet livad som skulle
göra mig snäll igen. Om du bara ville
se på mig som du brukar
—och taga
mig i famnen och kyssa mig och kalla
mig ditt lilla barn".
Tanken I att modren svarade honom
att han måste vänta och först visa sin
upprigtighet eller ock uppräkna alla
sina små stygga sidor? Nej, hon såg
på honom, öppnade annarne och tryckte
sitt barn mot sitt bröst, der han gret
ut sina sista ångertårar och hennes
försoningskyss trycktes på det anlete,
han gömde der. O, jag tänkte i mitt
hjerta, så har ofta min herre och fräl-
sare behandlat mig! Den kärlek, mot
hvilken jag syndat, har ensam förmåga
att tillgifva och lugna. "Han veder-
kvicker min själ".
Han ville öfverflytta sitt ljus och sin
kärlek på lefvande som liflösa
— om
något kan vara liflöst öfver hvilket det
eviga lifvets ljus faller. Funnes icke
denna kyla, försumlighet och verldslig-
het, som så ofta kommer det kristna
lifvets blommor att vissna, och dess
första kärlek att slockna, vi skulle för-
nimma mer af livad Herren är för oss,
snarare än livad vi gjort för honom.
Kan väl någon verkligen akta ringa den
minsta af de erfarenheter han äger om
en frälsares kärlek? Kunna erfarenhe-
terna angående en allsmäktig väns om-
vårdnad och ömhet vara obetydliga?
Jag betviflar det. Allt det Han berört
är helgadt, emedan han användt det.
Det solsken som glöder på bergstoppar-
ne, glittrar mot en simpel gråsten, el-
ler en glasbit, förblir dock alltid sol-
sken. Det är ljuset som gör skönt det
ting hvarpå det faller. "Gif mig, min
son, ditt hjerta och låt mina vägar be-
haga dina ögon". Icke ditt hufvud —
ehuru äfven detta måste helgas till
Mästarens tjenst
— utan "ditt hjerta".
Och då han säger: "Kommen så och
låtom oss gå till rätta med hvarandra,"
afser han icke den menskliga förmågan
att filosofera, utan han vänder sig till
det hjertaa kärlek, hvilket med him-
melsk visdom söker fatta kunskapen
om honom, hvars vägar af förståndet
ej utgrundas.
Kunde du väl förblifva qvar hos den
på hvars åtorlösning du förtröstade, på
hvars löften du tror, men öfver hvars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
