Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRO och LIF.
N:o 20. 7
personliga nära förening du ej gläder
dig? Kan du, fruktande för vägens fa-
ror, för hvilka han ensam kan beskyd-
da och bevara dig, gå fram utan att
söka fatta denna din befriares under-
gÖrande hand? Vi måste förlita oss på
honom vid stormen, orkanen och mid-
nattstimmen, utan något annat tecken
till hans närvaro än det trofasta andens
vittnesbörd inom oss, hvilket ständigt
påminrler oss om den vi tro på. Hvarje
offer måste varda saltadt med salt. Om
vi grunda vår erfarenhet om Herrens
närhet på lyckliga omständigheter och
angenäma känslor, skola vi ständigt be-
finna oss i ett tillstånd af tvifvel och
nodslagenhet. Vissa pröfningar som öf-
vergå oss, äro ofta det verkliga resul-
tatet af vår lydnad och komma ej eme-
dan Gud icke skulle besvarat våra bö-
ner eller vi ej skulle hafva vandrat ef-
ter hans vilja. "Hvarför?" frågar man;
och det svar vi oftast erhålla är det:
"att vi må förblifva ödmjuka". Men det
finnes en annan uppfattning om Herrens
hemlighetsfulla sätt att leda oss, om
blott vårt Hjefta ägor en djupare er-
farenhet af Herren sjelf: "Ty du glä-
der mig, Herre, med ditt verk; öfver
dina händers gerningar jublar jag".
Ps. 92: 4.
Vi måste underkasta oss att sitta som
fångar, om vi vilja se vår befriare öpp-
na fängelsoportarno, till hans storanamns
ära. Vi måste bära att blifva gisslade
och få våra fötter satta i stocken, om
vi vilja förstå jordbävningens hemlig-
het. Alla jordens glädjekällor måste
uttorka förrän vi varsoblifva vår Cherith,
Guds gåfva till hela jorden; och mån-
gen har rost tre dagsresor i öknen, bort
från hanskända närvaro, —ehuru ej bort
från hans vakande öga
— förrän han
llÖri den sakta rösten: "Hvad gör du
här?" 1 Kon. 19: 9-13.
Jesus, då han inträdde i ett hus,
ville att ingen skullo veta det; men
han kundo ej döljas. Huru skullo då
ett den heliga Andes tempel kunna vara
en bostad för den, som uppfyller hela
skapelsen, och denne hvarken bli sedd,
hörd ollor förnummen af oss sjolfva el-
ler andra?
Han som bor i templet skall säkert
göra sig känd derinno såsom "icke af
denna verld". En djurisk menniska vet
dot oj och en dåre förstår det oj; men
"dot i vorldon dåraktiga har Gud ut-
valt, på det att han skulle komma det
starka på skam", 1 Cor. 1: 27. Men
dotta är oj allt. Vi vota att Herren
icke upponbarar sig för den som sitter
dor do bospottare sitta, eller vandrar
uti de ogudaktigos råd. Till dem kan
han icke säga: "om I älskon mig". Och
till hvilka säger han dot? Till dem som
önska att för alltid qvarhålla honom, i
livars niirhet är glädjens fullhet; som
fröjda sig öfver hvarjo tecken till led-
ining och nåd; hvilka hafva omskurna
hjertan; hvilka af sina felsteg och fall
lärt att det finnes intet ljus, hvila el-
ler frid utanför skyddet af hans baner..
Låt dig ej nedstämmas, emedan du
blir missförstådd af dem som endast se
efter ytan. Blif icke modlös för deras
| dom som känna intet om trons lif. Du
kan få budskapen från Herren genom
Iförmedling af sådana din tanke aldrig
faller på. Mången omständighet i det
alldagliga lifvet kan tillhviska dig:
"Mästarn är kommen och kallar dig",
•och då detta språk är blifvet tydligt för
ditt hjerta
— så som det blir om du
lefver nära honom — stå då upp och
gå hastigt till hans möte. (Se Joh.
11: 29.)
Herren glömmer ej sina löften och
hans närvaro bemärkes med glädje af
mången, under vandringen i den öken
der intet vatten finnes. Jethro gick,
sedan han framfört budskapet tillMoses,
tillhaka in i öknen; så äfven mången
Herrens budbärare, använd för att trösta
och råda — han korsar icke mera vår
väg; endast minnet af Herrens hjelp och
tröst qvarstannar.
Den torna platsen vittnar om
Att vi af kärlek fått,
Den som vår Fader sändt med bud,
Ej sjelfva gåfvan blott.
Vid ett litet härberge oingifvet af
törnhäckar och småskog på stränderna
af Loch Tay bemärkte jag en tankfull
fremling tyst blickande åt ett håll, der
efter utsigton från mitt fönster intet
var att se. Men då jag stod på sam-
nia plats, sug jag de rodnande bergs-
topparne i fjerran genom en öppning i
skogen, under det skuggorna djupnade
och ljusstrimmor föllo mellan ekarnes
grenar på mossorna och det långa gräset
derunder. Främlingen kom ständigt till-
baka till samma plats, stundom betrak-
tande molnen, stundom skuggorna som
lekte på gräsvallen eller sjön. Jag hör-
de tillfälligtvis sednare att han var en
af våra framstående artister, hvilken
studerade naturen som en realitet. Han
lärde lexor för att tjena den art af
skön konst som var hans, och jag hade
ingen aning om att han i kommande
tider skulle göra gagn dermed. Under
dessa lugna studier invigdes han i den
orsak och verkan som för en ointresse-
rad iakttagare förblef ett mysterium,
samt en dårskap för hopen utanför. Der |
furmos moinenter i denna konst, hvilka
gåfvo honom ljus vid uppdagandet af
naturens hemligheter. Likaså finnas vissa
regler i den lagens bok som tillhör
nådens rike, hvilka kunna lära den ly-
diga, vakande själen djupa lärdomar om
Padrons kärlek, frälsarons närhet och
andens ledning, och hvilka för andra\
som ej förstå denna djupa, dolda käll-
åder, förenande oss med vår Gud, måste
1förblifva obegripliga ting.
Vi lefva dock ej på uppenbarelser,
utan af det lefvande brödet; dessa äro
snarare endast vittnesbördet om livad
som ej genom det yttre ögat eller örat
kan iakttagas, liknande dessa mystiska
band mellan hjertan som älska hvar-
andra, men som ej af en fremling kun-
na uppfattas. Det finnes ömma smek-
ord inom familjelifvet livilka benämnas
dårskaper af dem, som icke känna den
lilla hemlighet hvarpå de bero. Det
finnes likaledes djupa ömma förhållan-
den kända endast af den de angå och
som begagnar hvarje tillfälle att för de
sina uttrycka det hans kärlek och om-
sorg håller jemna steg med hans löf-
ten. Då jag ber om en skild gåfva,
väntar jag ju ej att genast erhålla för-
vissning om att den blir min, ej heller
att sättet och vägen för bönhörelse skola
blifva kända af mig; men han kan låta
så ske. Han kan å andra sidan låta
mig bedja och vänta vid sina fötter
många dagar; — den hel. Ande kan
lemna mig vittnesbörd att min bön är
hörd, eller ock kan Herren tiga stilla;
det oaktadt kan han gifva en tro så-
dan den Syropheniciska qvinnan erhöll
den och förmå mig att vid hvarje pröf-
ning säga: "Ja Herre". Vi veta att
Herren behandlar älskande hjertan som
söner och ej som tjenare. Han hviskar
ofta till den bäfvande vid hans fötter:
"din son lefver;" eller: "Ske dig efter
din tro". Vi kunna ej annat än vittna
om de ting vi sålunda sjelfva sett el-
ler hört.
Davids 145 psalm är vittnesbördets
psalm och värd allt eftersinnande af
dem, som ej kunna fröjdas öfver nåde-
undren i det oss omgifvande dagliga
lifvet. Det är då vårt hjerta är brin-
nande inom oss, då han ingått att hålla
nattvard med oss, som vi jublande tala
om hans stora godhet, lofsjunga hans
ära, förkunna hans underbara verk och
upphöja hans storhet
—icke vår. Gör
du detta, skall Herren visa dig nåden
att låta ditt eget namn glömmas och
dig sjelf förkastas af verlden för Hans
skull. "Ske dig efter din tro!"
Herre, sjelf min del du är,
Allt mitt hopp jag stält till dig;
Löftesordet upp mig bär
Att du ständigt blir hos mig.
Döljer du ditt anlete,
Hör jag ej din ljufva röst,
Pröfningen skall nåd bete.
Der jag hvilar vid ditt bröst.
Herre, endast du ger ro.
Ej blott dä och då en gäst
Kom, att i ditt tempel bo
Såsom den jag älskar mest!
I mitt bröst din himmel red,
Fyll dess dunkla rum med ljus,
Bryt all jordisk glädje ned,
Blif min frid i stormens brus !
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
