Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRO och LIF.
N:o 24. 5
korrespondens
Tyskland.
licrlin d. 15 Sov. IHHti.
Den 20:de i sistförflutna månaden
hölls ett möte i Barmen för diskute-
randet af frågan om större oberoende
för vår nationalkyrka. Omkring 900
personer, bland dem representanter från
alla delar af Ehenprovinsen, voro när-
varande. Baron Hammerstein, som ti-
digare på året genom väckandet af of-
vannämda fråga vid preussiska landt-
dagen ådrog sig en välförtjent uppmärk-
samhet, kom utan inbjudning till mö-
tet. Den verkställande komitén hade
afstått från att inbjuda honom, för att
undvika att gifva frågan politisk färg,
som hade de kristna i Rhenprovinsen
varit påverkade af deras konservativa
vänner i de östliga provinserna. Jag
måste här tillägga den förklaring att i
de östra provinserna politisk konserva-
tism samt religiös ortodoxi äro så godt
som identiska, hvilket ej är fallet i
vestern. Mötet delade emellertid ej
denna fruktan. Baron Hammerstein
helsades entusiastiskt välkommen, då
han uppstod för att säga några ord.
Deri låg uttrycket af tacksamhet emot
den man, som först väckt den vigtiga
frågan. I sitt tal framkastade han hu-
rusom just det faktum, att han vore en
lekman, bevisade det motionen icke
afsåg att öka hierarkiens makt. Idén
tycktes vara allmänt uppfattad. Blott
en talare från Barmon motsatte sig
resolutionen, men det sätt hvarpå hans
ord emottogos bevisade tydligt att alla
närvarande önskade mera frihet för vår
kyrka. En liten episod visade nyligen
huru svårt det är för en kyrka att ar-
beta fritt för framgången af Guds rike,
under det hon på alla sidor fjettras af
staten. Den sista general synoden hade
otvetydigt uttryckt den önskan att våra
öfverintendenter tillsammans skulle af-
sända ott pastoralbref till deras respek-
tivo presterskap och församlingar öf-
ver vigten af att bättre iakttaga Her-
rens dag. Ehuru några af de närva-
rande intondenterne genast förklarade
sig beredvillige dertill, hördes pastoral-
brefven aldrig af och vi hafva numera
underrättats om att öfverkonsistorium
förbjudit saken, på hveins inrådan är
oj up|iL,
rifvet, men gissadt.
Professor Messnor, som afled härstä-
des i förra veckan, ar måhända bladots
läsare bekant som sekreterare för den
tyska afdolningen af evangeliska alli-
ansen, och detta under en lång följd
af år; hvarföre lian äfven närvarit vid
några af de engelska konferenserna.
Under nära trettio års tid — eller se-
dan Berliner konferensen 1857 — var
han utgifvare af "Ny evangelisk kyrko
tidning", hvilken först utgafs som det
officiela organet för alliansens tyska fi-
lial. Ehuru detta senare frångicks, bi-
behöll bladet en allmänt kristlig oeku-
menisk anda, hvilket tydligt framgår
af det faktum att den innehöll mera
underrättelser om det religiösa lifvet i
England och Amerika än andra religiösa
tidskrifter. Det var professor Messners
önskan att tidningen ej skulle utkomma
under samma namn efter hans död, och
hade han redan under sin långa sjuk-
dom tagit mått och steg för dess upp-
hörande med detta år. Sålunda utkom
sista nummern redigerad af honom sjelf
förliden lördag, få dagar efter hans död.
Arrangementer äro dock gjorda för det
ett nytt blad, med namnet "Tysk evange-
lisk kyrkotidning" från och med 1Jan.
skall utgifvas, redigerad i samma anda;
så blir tidskriften i det stora hela oför-
ändrad.
Presidenten för Brandenburger konsi-
storium, herr Hegel, son till den store
filosofen, firade nyligen femtionde års-
dagen af sitt inträde i offentlig tjenst.
Detta var en välkommen anledning för
ett stort antal kristna vänner samt re-
ligiösa sällskaper, dem han tillhör, att
gifva honom tillkänna deras varma sym-
patier. President Hegel är en sant from
man, och en som aldrig dragit i betän-
kande att stå upp för sin mening, äfven
under svåra omständigheter.
Det femte söndagsskolmötet hölls i
Bremen 2—4 denna månad. Det var
mera besökt än de föregående och vän-
nerna i Bremen gjorde sitt bästa att
göra det fruktbringande. De frågor det
upptog voro af stort intresse och dis-
kussionerna alltigenom lifliga. Till en
del härrörde det deraf att två vidt skil-
da åsigter beherrskade mötesdeltagarne.
Olyckligtvis fans der ett mycket hög-
kyrkligt parti, som önskade förlägga sön-
dagsskolarbetet uteslutande i pastorem-
es och den offentliga kyrkans händer,
under det våra evangeliska vänners me-
ra liberala anda motsatte sig detta.
Dock skall det helt visst medföra gagn
att dessa tvenno åsigter noga granska-
des och vi hoppas söndagsskolarbetet
erhållit nya impulser till verksamhet.
Dr Wicherns i Hamburg idé att ge-
nom en praktiskt-teorotisk lärokurs in-
föra unga män af andliga ståndeti hem-
missionens arbete har vunnit efterföljd
i Hanover ocli Berlin genom respektive
kyrkostyrelsers medverkan. Tillfällena
till religiös verksamhet äro många, om
vi blott förstode att draga nytta af dem.
I provinsen Schleswig Holstein skola
ett antal arbetare begagnas för kanal-
byggnaden från Östersjön tillNordsjön.
Heramissionsföreningen i denna provins
förehar redan andligt arbete bland des-
sa män. Här i Berlin göra vi den er-
farenheten att hvarje försök att nå fol-
ket krönes med framgång’. Det säll-
skap som äger "Vereinshaus" försöker
nu att ordna bibelklasser för vissaklas-
ser män, de der genom sina pligter äro
uteslutna från söndagsgudstjensterna. En
timme måste derföre väljas efter de oli-
ka klassernas behof, och den början som
gjorts har visat sig medföra välsignelse.
I Mp om troslieltoplapreta.
Ära läkaren med tillbörlig ära,
ty Herren bafver honom ock förord-
nat. — Herren låter läkemedelupp-
växa af jorden, och en förnuftigman
föraktar dem icke. Syr. 38: 1, 4.
Under diskussionen om helbregdagö-
relsen genom tron har fråga uppstått,
huruvida det är rätt och tillbörligt att
vid sjukdomsfall jådfråga läkare och
anlita läkemedel. A ena sidan har man
sagt, att vi ej få förkasta naturliga
läkemedel eller förakta läkareråd, ty
det är Guds kraft, som i läkemedlen
verkar helande, och det är Gud, som
gifver läkarene deras visdom. A andra
sidan har detta åskådningssätt stämp-
lats såsom uttryck af svaghet, af bri-
stande tro till Gud, ja — såsom van-
helgande af hans stora ära och namn,
jemte det man yrkat att tro till Gud
är ett alla andra medel uteslutande uni-
versalmedel mot all sjukdom. — Hvil-
kendera af dessa från hvarandra så af-
vikande åsigter närmar sig mer det
rätta ?
Gränsen mellan det rätta och orätta
bestämmes af Guds vilja. Men uttalar
då icke Guds ord, deri Guds vilja up-
penbarar sig, i de otvetydigaste orda-
lag sin dom öfver den man, som för-
litar sig på menniskor och sätter sig
kött till arm och hvilkens hjerta viker
ifrån Herren (Jer. 17: 5). Ja väl.
Men domen uttalas då öfver dem, som
anse menniskorna och de naturliga
hjelpmedlen för kraftens källa, men
icke öfver dem, hvilka anse Gud allena
såsom denna källa och de timliga med-
len såsom kanaler, genom hvilka kraft
från dess enda källa, Gud, tillflödar oss.
Öfver dem, hvilka förlitande sig på
Gud och väntande hjelpen ifrån honom,
anse sig förbundna att så i ett som i
annat afseende använda de naturliga
medel, genom hvilka Gud gifver sin
hjelp, uttalar Guds ord väl aldrig en
dom.
Af afgörande betydelse härvid är äf-
ven frågan om Jesus och hans apostlar
använde naturliga medel vid sjukdomars
botande. Ett enda ord af Jesus eller
hans apostlar, som skulle förbjuda lä-
kemedels användande, och vi vore för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
