Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRO och LIF. N:o 24.
6
bundna att förkasta deras bruk;
—ett
enda ord oller en enda handling af
Jesus till läkemedels försvar, och hvem
vågar förkasta dem. Att Jesus vid bo-
tände af sjuka icke sällan använde äf-
ven natnrliga medel är ju för hvarje
läsare af Guds ord väl bekant; läs 1.1
ex. början af Joh. 9, der det omtalas
att Jesus vid botandet af den blind-
födde använde till och med en dubbel-|
kur: smorde den blindes ögon med den j
deg han gjort samt sände honom tilli
dammen Siloam att två sig der. Var
väl detta ett uttryck af svaghet och
bristande I*o till (indy
Man har vid diskussionen om denna
fråga äfven erinrat om det råd aposte-
len Paulus gifver Timotheus: "bruka
något litet vin för din mages och dina
ofta påkommande krämpors skull" (1
Tim. .">: 23) och jag vill härtill foga
ännu en hänvisning till apostelen Ja-
kobs rad i Jak. 5: 14. I donna vers,
som lyder: är någon bland eder sjuk.
han kalle till sig församlingens äldste,
och de bedje öfver honom, smörjande
honom med Mja i Herrens namn", och
hyilkén vers utgör ett kardinalställe i
frågan, tillrådas vi ju att i sjukdom
tillkalla menniskor och använda, jemte
bön i tro, äfven naturliga läkemedel:
smörjelse med olja. Apostlarne Paulus
och Jakob synas således vara okunniga
derom att tro till Gud är ett alla un-
dra medel uteslutande universalmedel
mot all sjukdom. Ett medel mot all
sjukdom är tron visserligen, men icke
idant som utesluter alla andra,
utait ett model jemte andra. Tron har
ingen skapande kraft i sig, utan är
lnenniskaiis personliga anslutning till
•Tesus Kristus i innerlig gemenskap med
honom, Ii varigenom det blir möjligt att
de välsignelsens strömmar, som genom
Jesus Kristus komina ifrån Fadren,
kunna ingå i menniskan och blifva verk-
samma i henne till upphäfvande af allt
ondt. Den troende fogar sig ödmjukt
i alla Herrens råd. Ehuru han med
full visshet tror att Gud kan uppehålla
hans lif äfven utan naturliga födoäm-
nen, så använder hon dock sådana, e-
medan han genom erfarenheten lärt att
Gud föi-"rdnat dem till bärare af sin
för det lekamliga lifvets uppehälle er-
forderliga välsignelse, och tackar Gud
för dem. Likaså ehuru den troende är
fullt förvissad derom att Gud kan gifva
sin helbregdagörande välsignelse älven
utan läkemedel, så anlitar han dock så-
dana i sjukdomar, emedan hSn af er-
farenheten lärt att Gud använder dem
såsom bärare af sin helande kraft, och
tackar Gud äfven för dessa.
En röst.
\\art A nno+nliol/o Uwr
LJOII npUbLUllöNd J\Jl
■ • ■ ■ i ■■ i
KäPIS VlttnSSDOrö.
Af Edmovd de l’ressensé.
(Forts, och slut.)
Vittnesbördet i lefvernet är icke det
bleka literskenet af den himmelska
morgonrodnaden, det är denna morgon-
rodnad i hela dess rena klarhet, lika
ljus som när dess första strålar lyste
öfver jorden. Och så måste det vara.
När Jesus sade till apostlarne: 7 sko-
len vara mina vittnen intill jordens
ända, det vill säga, I skolen fortsätta
dterlösningens och omvändelsens verk,
var det nödvändigt att han lofvade vara
när dem
— ja ännn mer — förblifva
och lefva i dem. På samma gång han
befaller dem att vara hans vittnen, lof-
var han äfven gifva dem den helige
Ande, som i deras hjertan skulle ut-
gjuta detta gudomliga lif, detta Kristi
lif, hvarförutan deras eget endast skulle
förklingat som en ljudande malm, eller
en klingande bjellra. Bedragom oss
icke: Jesus Kristus allena äger i sin
röst de kärleksfulla och ömma toner,
som förmå förkrossa hjertan. Jesus
Kristus allena nedböjer i stoftet en
Magdalena och en Saulus af Tarsus;
Jesus Kristus allena sänder de arma
publikanerria hem i deras hus igen rätt-
färdiggjordu. ll;ms närvaro är således
oundgänglig på jorden och endast ge-
nom det kristliga lifvet, kyrkans lif,
är han närvarande uti våra hjertan; ty
i samma mån detta lif är rent. är det
Kristi lif.
Och det är emedan detta Kristi lif
med en så förundransvärd fullhet, med
ett så utomordentligt rikt den hel. An-
des mått öfverflödade i den apostoliska
församlingen, som dess vittnesbörd vi-
sat sig äga en så förvånande makt att
omvända oräkneliga skaror. Låtom oss
pä nära håll betrakta densamma uti
den bild deraf, som apostlagerningama
och Epistlarna tecknat. Låtom oss i-
synnerhet betrakta den i dess apostlar
och utvalda lärjungar, livilka liksom
utgöra dess förkroppsligade gestalt, dess
förklarade och idealiserade bild. Tågom
dem icke hvar och en för sig, utan
alla tillsammans, så skola vi i dem
återfinna alla de hufvuddrag, vi funnit
och beundrat hos Jesus Kristus. De
hysa samma känslor och tankar som
han och deras valspråk är: *Vilefva,
dock icke nu vi, utan Kristus le/ver
i oss". Nej, de lefva nu icke mera,
dessa fordom så högmodiga lärjungar,
utan det är Kristus som lefvor i den
ödmjukhet som böjer dem, ned till en-
korna, do fattiga och eländiga, för att
bispringa och tjena dom, så att de slut-
ligen ej mer äga en enda timme på
dygnet, som ej tages i anspråk af de-
ras heliga diakonembete. De lefva icke
mera, dessa i går så lättskrämda, bäf-
vande flygtingar som fegt öfvergåfvo
sin mästare; det är Kristus som lefver
i det oförskräckta mod, som icke för-
nekar sig eller svigtar, livarken inför
de öfversta för folket, eller under gis-
seln och i fängelset, samt uttalar sigi
dessa enkla men så sköna ord : "Man
måste mer lyda Gud, än menniskor".
De lefva icke mer, dessa ifrare, som
för några dagar sedan voro så snabba
att taga till svärdet och nedkalla eld
från himlen öfver sina fiender, utan
det är Kristus som lefver i denna
gudomliga kärlek, hvilken är långt out-
tröttligare att förlåta oförrätter än de
ogudaktiges hat att tillfoga dem sådana.
Det är ej deras eget fordom af sjelf-
viskhet uppfylda hjerta, som nu bevi-
sar denna brinnande kärlek till själarna,
utan det är Frälsarens oändliga förbar-
mande, som rör sig och verkar i dem.
Det är icke endast deras mun som ut-
talar dessa ord, hvilka äga kraft att
göra underverk, och som i och för sig
sjelfva redan äro ett under genom den
pregel af enkel, gudomlig skönhet, som
de bära. Det är likaledes Kristus som
talar genom deras läppar. Liksom elds-
lågan gör en blek och otydlig skrift
klar och läslig, tyckes den hel. Ande
hafva allt ständigt upplifvat och förlä-
nat klarhet åt Jesu bild i dem, denna
bild, hvilken ända till hans ntgjutelse
varit dunkel och obestämd. Frigörande
sig från allt som dolde den, framträder
den nu herrlig, ren och gudomlig så-
som en fullkomlig typ för våra ögon
och vi kunna säga, icke blott att vi
hafva hört utan äfven att vi tvenno
gånger hafva sett Gud vår Frälsare,
nemligen en gång i den evangeliska
historien, den andra gången i apostlar-
nes och de första kristnas lif. Och
emedan de sålunda framstälde honom
för verlden, emedan vittnesbördet i deras
lefverne aldrig upphörde att måla honom
för själarne, lyssnade millioner syndare
till deras ord, antingen för att emottaga
eller tillbakavisa detsamma, men dock
ur stånd att förblifva likgiltiga derför.
De gömde< ej lik judarne Guds ord i
en låda af cederträ, de gömde det i
sina hjertan, det nya förbundets ord,
den storartade berättelsen om den vunna
förlossningen. Derifrån ljödo de, in-
gifna af den heliga Anda, likt ett lif-
sens ord för alla tider. Gud är den
som bjöd ljuset lysa uti vårt hjerta,
att igenom oss måtte upplysning ske
af Guds klarhets kunskap, i JesuKristi
ansigte. 2 Cor. 4: 6.
Kran samma rum böra dessa bud
ännu alltjemt ljuda. Vi vilja härmed
ingalunda säga, att vi ur vårt skola
hemta någon ny sanning, utan endast
att samma sanning som evangelium in-
nehåller bör förnya sig uti oss, eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
