Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stort, och derföre komma de ej heller
ut plockade och tomhändta, utan de
helt enkelt fortsätta på sin bana och
ständigt vänta af Gud den välsignelse
de behöfva; och hvadhelst de göra lyc-
kas väl. Men de kunna äfven säga,
att om de också hade förlorat allt sitt,
om de hade bragts i fattigdom, skulle
de hafva funnit sjelfva fattigdomen vara
deras bästa framgång, ty Gud skulle
hafva gjort deras själar framgångsrika,
äfven om deras yttre egodelar förmin-
skats. "Icke så de ogudaktige, icke så".
Hvadhelst den ogudaktige vinner, vare
sig litet eller mycket, är det förlust
för honom. Han stoppar sina pengar
i en påse, som är full af hål. Om
han sparar dem, så ruttna och rosta
de. Om han blir fet — så godes han(
för slagtebänken ! Lider han motgång,j
<lå hafva de första dropparne från den
olycksdigra stormen börjat falla på ho-
nom. För den ogudaktige är intet godt
i detta lifvet. Det söta som han sma-
kar är giftets sötma. Det som ser
skönt ut är blott som smink på skö-
kans ansigte: under detsamma är rut-
tenhet och sjukdom. Det må vara grön-
ska på kullen, men inne uti den är ett
ruttet lik. Hvadhelst den troende gör
skall lyckas väl. Icke så den ogud-
aktige, icke så’. Denna första del af
min text är sannerligen mörk nog
—
att finna Bällhetens pori stängd för dig,
att frånkånnas löftet, att sakna den
välsignelse, som gifves åt de gudfruk-
tige — detta straff öfver de förlorade
vore sannerligen nog att xkomma oss
att häpna. (Forts.)
Jhofåéw vvh
Jvonvnwwkmw.
Hönoveckan firades i Åbo med ge-
mensamma möten i friförsamlingens pre-
dikolokal, dervid förhandlingarna oin-
vexlande leddes af särskilda personer.
Sammankomsterna inleddes med upp-
byggelseföredrag anslutande sig till da-
gens böneämnen, hvarefter mötena, som
i allmänhet voro ganska väl besökta.
fortgingo under bön och säng. Den
bästa anda lierrskade och vittnesbördet
om einottagna välsignelser var enstäm-
migt. Man kände att man kommit när-
mare Herren och han närmare en sjelf.
Särskildt yttrado sig detta i nåd att
se och bekänna sinn synder, hvarige-
nom åter kärlekßii erhöll ny och kraf-
tig näring. Böneveckan är förbi, men
icke så de orsaker, som frammanat den.
De fortbestå i all sin vidd, manande
Guds barn till fortsatt bön, vakande,
éhdrägt och arbete. Dä kan välsignel-
sen blifva varaktig och man få nya,
härliga anledningar att prisa Gud och
vår Herres Jesu Kristi Fader.
Vi afslutade det förgångna året un-
der hopp att de stridigheter, till hvilka|
det gifvit upphof, icke skulle lemnas i
arf åt det nu påbegynta. En sådan |
önskan var berättigad, men då opinio-
nen lika litet som händelserna äro be-
roende af årsskiftena, ligger den möj-
ligheten alltid till hands att omstän-
digheter kunna föranleda fortsatta slit-
ningar mellan personer och åskådningar.
I fridens eget intresse är striden stund-
om en nödvändighet, och stundom åter
bjuder aktningen för en förtryckt san-
ning att lemna dess vädjan rum. Så-
dant synes oss fallet vara med den å
nästföljande sida ingående artikeln "En ;
strid på lif och död",, som Eed. af
"Finland" vägrat intaga i sitt blad,
men hvilken vi så mycket hellre införa
som den utgör ett värdefullt inlägg i |
sak, egnadt att verkligen belysa frågan.
Dock våga vi, beträffande artikelns
senare afdelning, divergera frän förf..
såtillvida som vi anse att en lägre lag;
mäste gifva vika för en högre, eller att>
den kristne bör låta en tidnings reli-
giösa ståndpunkt utgöra den bestäm-
mande faktorn i fråga om hans anslut-
ning till dess läsarekrets, samt först i
andra rummet ställa fordringarna å
"sociala, kommersiella och politiska ny-
heter .Att t. ox. hufvudstadens kyrk-
vänliga press i dessa punkter står långt
•lur Dagbladet och N. Pressen vet;
enhvar som haft tillfälle att anställa
jemförelser, och det förklarar äfven
hvarför det finnes allvarliga menniskor,
hvilka föredraga att hålla de nämnda
bladen framför "Finland", ehuru deras
lifsåskådning i grunden iir densamma
med det sistnämnda, [synnerhet gör;
man sig föga skrupler i fråga om H. i
]). Men "in den kristliga pressen ij
stället för att vara ett organ för den
kristna kyrkan i sin helhet, gör sig
till språkrör för ultra-statskyrkligheten,
orättvist undertryckande hvarje annan
åsigt—dä skall den frågan framställa sig
huruvida förbindelsen att understöda ett
sådant organ fortfarande kan existera,
eller om icke händelsernas gång fri- i
kallat från dess fullgörande?
Vid en tidpunkt dä lotterier, dans
och teatraliska föreställningar allt of-
tare tillgripas såsom medel till nykter-
hetssakens bofrämjande, käns det verk-
ligt uppfriskande att anträffa så sunda
tänkesätt i fråga om arbetets bedrif-
vande som de, hvilka möta oss i för-
eningen Hoppets nyligen publicerade
tredje årsberättelse, hvars innehåll må-
ste skänka hvarje kristen odelad till-
fredsställelse. Mänga tänkvärda, varma
sanningar uttalas häri och det är t. ex.
icke ofta man i detta slags rapporter
får höra en så tydlig och kraftig trosbe-
kännelse som denna: ’’föreningen "Hop-
bet" är bygd på religiös grund, på
"den grund dertill hvarje bit af mate-
rialet är och måste vara hemtad ur
"Guds Heliga Ord, på den grund, deri
"den förnämsta och evigt orubbliga hör-
festenen bör vara Han, som led kor-
asets död för oss alla och äfven för
"drinkaren. Han allena, försonaren, för-
"lossaren, återlösaren, som ensam är
"mäktig att krossa syndens, lastens och
"lidelsernas centnertunga bojor". Vi
anse nämnda förening på ett högst
lyckligt sätt hafva vederlagt dem, hvil-
ka yrka på att "religion och nykterhet"
skola hållas åtskilda, ty i "Hoppet"
hafva vi ett uppmuntrande bevis på
att de begge mycket väl och till öm-
sesidig fromma kunna arbeta tillsam-
mans.
Man har stundom förebrått oss för
att icke uppgifva namn och data i af-
seende a personer, om hvilka vi tagit
oss friheten göra anmärkningar, men
då vi blott haft saken i och för sig i
ögonsigte, har ett sådant förfarande
icke kunnat ifrågakomma, ehuru väl vi
alltid på privat väg skola lemna be-
höfliga upplysningar. Dock göra de
som så högljudt ropa "namn! namn!"
klokt uti att moderera sina känslor, ty
det kunde eljes hända att de slutligen
skulle få namn’’ mer än nog! Intet
undseende är man åtminstone skyldig
t. ex. församlingsherdar, hvilka då de
blifva efterskickade till sjukbädden,
skicka budet tillbaka med en oblat och
några droppar vin med order att "stoppa
detta i munnen på den sjuke!" Sådant
händer och dock talar man som om allt
vore i bästa stånd och ordning. Men
en sädan syndig slapphet skall nog
medföra sina naturliga följder och då
blir det för sent att ;ingra sig. "Israel
känner icke sina synder’’ är början till
.slutet. Hon säger : "jag är rik och har
öfverflöd och behöfvcr intet" och vet
icke att hon är eländig och jemmerlig
och fattig1och blind och naken! Och
är hon en gång sudan skall hennes rum
äfven snart blifva öde.
Ett tekniskt fel i senaste n:r, i styc-
ket om Minna Canths bok, (p. 4) vilja
vi härmed rätta derhän, att orden:
"åtminstone för ögonblicket" hvilka i
sitt nuvarande sammanhang fördunkla
meningen, hade bordt bortfalla ur texten.
"Ångern"’. siiijvr en helig man, "blottar
oss helt och hållet på alla den gamla
Adams kläder och lemnar icke en enda
trasa qvar": i denna murkna byggnad
lemnar den icke sten på sten. Såsom
S3T
ndafloden dränkte Noachs egna vänner
och tjenare, så måste ångerns tåreflod drän-
ka våra ijntVaste och indriigtigaste syn-
der.
N:o 2.
TRO och LIF.
Pag. 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
