Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRO och LIF.
N:o 2. 7
gande arbete än en onyttig tidnings |
polemik. Ty om den kommande tiden
för oss klarligen vidhandenger, att de j
8. k. frikyrklige brödemes verk, hvil-
kas sträfvanden, som bekant, med sym-
pati mottagits, till och med understödts j
af vår kyrkas mest framstående män, i
år ett Guds verk, så är det afgjordt, i
att ingens, icke ens den starkes och
välutrustades, mest förtviflade kamp på!
lif och död emot dem krönes med
framgång. Dixi et salvavi animam
meam. W. A. M.
Evangeliernas Kristus.
Af //. Meycr.
(Forts.)
Herrens Jesu vishet framträdde vid
hvarjc steg han tog under fullföljandet
af sitt läroembete. Efter en kort pe-
riod af undervisning i Galileen gick
han upp till Jerusalem, hvarest han;
gjorde sig känd som religiös reforma-;
tor. Då han der möttes af motstånd,
drog han sig undan till en aflägsen
del af Judeen, der don gudomliga kraf-
ten i hans undervisning församlade
många lärjungar kring honom. Och
åter, då fariséernas fiendskap och ond-
ska växte genom hans framgång, an-
såg han dot vara af försigtighoten på-
kalladt att begifva sig till Galileon
och göra donna provins, afsides som
den låg från judiska statens ledare,
till hufvudsconen för sitt heliga, väl-
signolsebringande arbete.
Till och med i dot jomförelsevis af-
lägsna Galiloen undvek Jesus, såvidt
möjligt, offentlighet ocli rykte, och
detta i så hög grad att han derigenom
väckte frågor och osäkerhet i Johannes
döparenä sinne, som af Messias tyckes
väntat mera öppet bevis på makt. Vid
ett tillfallo, då mängdens entusiasm
var stor, tillfölje af hans underbara
gorningar, och då man ville göra ho-
nom till konung, gjorde Jesus plöts-
ligt ett slut härpå, dragande sig un-
dan sina beundrare till ensligheten
bland bergon. Han till och med för-
bjöd sina lärjungar att ännu säga nå-
gon ati han var Kristus, på det ej fol-
kets entusiasm ånyo skulle väckas.
Ett eget drag af Josu visdom förtäljes
oss af ovangolisten Johannes, som sä-
ger oss det Josu bröder påyrkade att
han vid Tabernakelfesten skulle gå upp
till hiifvtidstadon och inför don försam-
lade skaran af flera tusenden förklara
sig vara Messias; men som äfven bo-
rattar hurusom Jesus afböjde deras för-
slatr, emedan han visste att hans tid
ännu icko var kommen (Joh. 7: 6—B). \
Men då slutligen hans stund kom,
handlade han helt olika. Galiloernes
entusiasm tyckes äfven afsvalnat, då
de funno att han ej tycktes komma att
förverkliga deras förhoppningar om en
politisk Messias. Jesus gick upp tillj
Jerusalem och fullföljde der den sista
delen af sitt högtidliga, kraftfulla lä-
rarevärf. Ännu undvek han dock sina
ondskefulla fienders försök att tillfånga-
taga honom; och det var först då tiden
för hans läroembete var tilländalupen
och då förödmjukelsens och lidandets
stund, efter hvad han visste, var kom-
men, som Jesus öppet emottog folkets
hyllning och vid sitt triumferande in-
tåg tillät de ärebetygelser och utmär-
|kelser bevisas honom, hvilka äfven med
rätta tillkommo honom.
Jesu visdom och förutseende fram-
träda i det sätt, hvarpå han umgicks
med personer af olika klasser, dem han
koin i beröring med, samt isynnerhet
af det sätt, hvarpå han tillämpade sin
undervisning gentemot sina åhörares
olika karakterer och behof. Hans upp-
fattning kom honom att genomskåda
sinnelaget hos dem alla, och han vissto
väl, genom hvilket medel menniskosjä-
lar kunde upprättas och bringas inom
Gudsriket. Han uppträdde alltid kraft-
fullt emot stolthet, inbillningar och
verldsliga anspråk, dem han upptäckte
under samtal med skilda personer. Hvil-
ket bevis på denna underbara inseende
förmåga jemte trofastheten hos Kristus
äga vi ej i hans i Skrifterna bevarade
samtal med Nikodemus eller det med
den rike unge mannen, som gjorde an-
språk pä evigt lif (Math. 19: 21).
Han kunde tala ifrigt, nära nog strängt,
då han t. ex. befalde att de döda skulle
lemnas att begrafva sina döda; men
han talade äfven nedlåtande och mildt
till dem, som stodo i behof af under-
visning och uppmuntran. Samtalet med
den samaritanska qvinnau utgör ett un-
derbart intyg om det sätt, hvarpå Je-
sus förstod att behandla en begåfvad
och öppen, men på samma gång okun-
nig och syndfull natur. Intet under
att hon blef tvungen utbrista: "Icke är
väl han Kristus?" ■
Jesus har blifvit kallad "den store
läraren", och huru otillräcklig och olämp-
lig än denna benämning synes, den
innehåller dock omotsäglig sanning.
Egendomliga, slående och varierande
voro de former, genom hvilka han fram-
stälde sanningen inför menniskorna.
Stundom gaf han sina tankar i välta-
lighetens form, såsom t. ex. bergspre-
dikan; stundomåter sammanträngde han
dessa tankar i afrundade paradoxer
(Math. 6: 24; 19: 24, 30; 22: 14).
Understundom antog hans undervisning
formen af en gåta, oftare var den pa-
rabelartad (Math. 6: 25-32. Luk.
12: 54-57). Han tillämpade genom
påpekandet af tilldragelser i naturen, i
det dagliga lifvet eller i gamla testa- i
mentet. Och han uttryckte på ett så-
dant sätt sina gudomliga tankar, att
de ej lätt kunde glömmas; beviset der-
för äga vi i det faktum, att så många
af dessa dyrbara yttranden hafva qvar-
stannat i hans lärjungars minne samt
genom sin omätliga andliga rikedom
tjenat som välsignelse för alla kom-
mande generationer.
Herrens Jesu tystlåtenhet och försig-
tighet igenkänna vi i det sätt, hvari-
genom han undvek de snaror, hans
mäktiga fiender utlade för honom. Vid
besvarandet af de snärjande frågor,
hvarigenom de sökte fånga honom,
fann han alltid tillfälle att framhålla
någon stor och fruktbärande sanning.
Så då de sökte endera som farligt be-
teckna hans inflytande öfver judarne
eller ock väcka den romerska öfverhe-
tens missnöje med honom genom den
kända fråga angående lagligheten af
skatterläggandet, hvarvid Jesus ej blott
undvek snaran, men äfven i sitt svar
inlade en stor praktisk princip såsom
ledning för sina efterföljare under alla
tider (Math. 22: 15—22). Och då
sadduceerna för honom framlade sin
dåraktiga fråga angående den qvinna,
som efterhand gift sig med sju bröder,
och derigenom sökte nedsätta läran om
uppståndelsen, svarade Jesus dem med
ord, som utgöra kärnan och hjertat af
kristendomen: "Gud är icke dödas Gud,
utan lefvandes Gud. Ty honom lefva
alla". (Lnk. 20: 34—38).
Och i Herrens Jesu visa, välbetänkta
försiktighet låg ingen svaghet. Han
gaf aldrig vika för impulser af vred-
gade domar, dem andra i hans omstän-
digheter skulle fält. Men icke heller
gaf han vika för fruktan. Hans mod
var påfallande stort, då han återvände
till Judeen, sedan han emottagit budet
om Lazari insjuknande. Han kände
faran af att besöka Bethanien; dock
afhöll honom detta ej från att utföra
sin barmhertiga afsigt. Han frågade
sig ej om vägen vore svår eller farlig,
utan om det var pligtens väg, lydna-
dens väg inför Gud.
Jesus ville äfven att hans lärjungar
med ormens klokhet skulle förena duf-
vans oskuld och harmlöshet. Vid många
tillfållen anbefalde han
— livad han
sjelf alltid gaf exempel på — öppenhet
och sanningsenlighet till karakter och
tal. Då han sjelf uthärdade sorg och
lidande, dolde han det ej. Till och
med i Gethsemanes dödsångest vände
sig Jesus med tilltalande öppenhjertlig-
het till lärjungarne, sökande trösten af
deras sympati. Hos honom fans ingen
förställning; sådan han var, visade
han sig vara.
Förbehållsamt som Jesu uppträdande
var, handlade han dock med stor öp-
penhet. Hvar helst han mötte synd,
afslöjade och bestraffade han den utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
