Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRO och LIF. N:o 4.
6
ler det sig icke med den moderna sta-
ten. Monniskan är för honom en helig
sak, hans förnämligaste åliggande är att
gynna hennes sedliga utveckling, ty då
han, när allt kommer omkring, endast
är en tillfällig, jordisk inrättning, skall
menniskan såsom odödlig öfverlefva ho-
nom. Han måste derför akta hennes
frihet och värdighot och beskydda henne,
mv hon är aldrig så svag och skröplig,
mot allt, som kunde kränka hennes
rätt. Han får aldrig af henne göra ett
verktyg och uppoffra henne. Visserli-
gon måste han hindra en medborgare
att kränka en annans frihet, och om så
sker, hindrar och straffar lian denne,
men detta för att skydda mot enskild
hfimd. Han bör till och med gå ännu
längre, ty han bör göra allt, som står
i håna magi för att underlätta indivi-
dens utveckling genom spridande af un-
dervisning och allmän välgörenhet, lik-
väl alltid iribm gränserna af sin befo-
genhet och aldrig trängande sig in på
frihetens område med hänsyn till den
personliga, sedliga utvecklingen, och
framför allt icke Pil..viande den borger-
liga magten i en tyrannisk myndighet
för att under sken af säkerhet under-
trycka de stora borgerliga friheter,
hvilka i sjelfva verket endast äro vär-
net för såväl niPiiniskans som medbor-
garens rättigheter och det nödvändiga
vilkoret för hans moraliska bestämmelse.
(Forts.)
Evangeliernas Kristus.
Af //. Meyer,
(forts, och slut).
Jesus, verldens frälsare.
Jesus, menniskones son, var tvifvels-
utan den Messias, hvilken de hobreiska
profeterne förutsade. Men hans mission
var större och högre än att den kunde
begränsas af lokal- eller nationalintres-
sen. Sjelf talade han om andra får
än de af Israels fårahus, hvilka lian
skulle förena till en hjord, vårdad af
honom; ty hmi var menniskoslägtets
gudomlige herde (1 Joh. 10: 16). Hans
lif, underverk, lydnad för Fadrens vilja
och kamp mot verldens synd — allt
syftade till samma mål: menniskosläg-
tets återlösning. Och hvad som gjorde
honom till frälsare, var att han gaf
sitt lif till återlösning för många.
Från början af sitt låroembete för-
utsåg Jesus sitt tragiska slut, hvilkei
vi finna gonom berättelsen om Jean
samtal med Nicodemus. Han talado
om att han skullo blifva upphöjd ifrån
jorden. Och dä tiden drog närmare,
lät han sina lärjungar förstå att han
skullo "lida mycket af de äldste och af
öfverstepresterna och af de skriftlärde"
samt utstå en våldsam död och på
tredje dagen uppstå igen. Denna ut-
sigt var af sådan beskaffenhet att den
oroade hans känsliga sinne. Han blic-
kade framåt mot ett öfverväldigande
smärtans dop. Dock betraktade han
demiii annalkande lidandets tid såsom
en gudomlig visdoms förutbestämning,
förutsagd i gamla testamentets skrifter.
Han var det hvetekorn som måste dö
för att bära mycken frukt. (Joh. 12:
24). Hans kött var det bröd, han ville
gifva, på det verlden skulle lefva der-
af (Joh. (i: 51—53). Aftonen före
hans lidande, då han instiftade åmin-
nelsemåltiden, talade han äfven om:
"mitt blod, det nya förbundets, hvilket
varder utgjutet för många till synder-
nas förlåtelse". Math. 26: 24.
I Herrens Jesu kroppsliga lidanden
fans der dessutom något mer än man
af det yttre kan döma till. Under det
många af Kristi modiga efterföljare
med glädje, ja jublande hafva dött
martyrdöden, böra vi ihågkomma att
hans slut icke var ett triumferande.
Hans död föregicks af outsäglig själs-
ångest. Ehuru han alltid uttalat den
öfvertygelsen att Fadren icke skulle
lemna honom allena i stunden för "mörk-
rets makt", kände han sig dock öfver-
gifven af sin himmelsko Fader. Djup
var i sanning den förödmjukelse han
uthärdade för var skull och bitter den
smärtans kalk han i vårt ställe tömde!
Förklaringen öfver Jesu ångest Btär
att linna i de fordringar, som innehöl-
los i uuiversii store styresmans omut-
liga lag. Den rättvise herrskaren kun-
de ej medgifva att hans lagar kiänk-
ich åsidosattes; lian kunde ej utan
vidare öfverse med ott skuldbelastadt
menniskoslägte, utan att tillintetgöra
majestätet hos den dominerande lag,
som förbinder straff med synd. Jesus,
det enda oskyldiga väsendet af vårt
slägte underkastande sig oförtjent li-
dande och död, gjorde just derigenom
tillfyllest för menniskaus synd. Hvarje
skuldmedveten själ, som ångrar och
erkänner, flyr nu till återlösaren och
gör anspråk på den försoning, han er-
bjudit, samt tillförsäkras af evangelium
att i Josu namn och för Jesu skull
erhålla förlåtelse för sina öfverträdelser,
frälsning och evigt lif. Kristi död var
alltigenom ett frivilligt offer, en hand-
ling af villig lydnad emot hans him-
melske Fader: lian ögnade sig med
kärlek ät frälsandet af sina bröder af
menniskoslägtet, smakande döden för
dem. Han hade måhända kunnat und-
vika döden, men såsom den gode her-
den, valde lian att gifva sitt lif för
fåren.
Då vi läsa berättelsen om Herrens
Jesu lidande, sådant det framställes af
ovangelisterna, nödgas vi betrakta det
icke som ett nederlag af en, den der
besegrats af sina fiender, utan såsom
följden af en förödmjukelsens väg, fri-
villigt vald af menniskoslägtets frälsare.
Midt under hans förnedringstillstånd
framsken i majestätisk kraft hans he-
lighet och gudomlighet; derom vittna
flera tilldragelser, beskrifna af dem,
som sjelfva bevittnade den qvalfulla
dagen på Golgatha. Vi minnas hans
böner för sina bödlar, minnas huru han
lemnade sin moder i Johannes" vård
samt hans tröstefulla löfte om frälsning
till den döende missdådaren, och vi
föidta att han till sitt sista ögonblick
bibehöll själsnärvaro, visande tålamod
och sonlig omtanke, medlidande och
gudomlig höghet. Och sedan han i sin
Faders händer öfverlemnat sin ande,
förmådde hans väsende i förening med
jordbäfningen, mörkret och alla det-
samma åtföljande omständigheter den
romerske centurionen att utropa: "För
visso var denne en rättfärdig man.
För visso var denne Guds Son".
Berättelsen om Kristi jordiska till-
varo slutar dock ej vid hans död. Då
han under sitt läroembete talade om
den honom tillernade döden, förutsade
han äfven att han skulle återtaga sitt
lif. Följaktligen höra vi evangelisterna
omtala att Jesus, på tredje dagen efter
sin död, såsom uppstånden visade sig
lefvande för sina lärjungar samt afgaf
de oryggligaste bevis för att han verk-
ligen var uppstånden, i det han visade
dem sina sär och bad dem vidröra ho-
nom, jemte det han under samtalande
åt tillsammans med dem, endast för
deras skull ådagaläggande sin under-
bara makt öfver naturen.
Den uppståndne Jesu ord äro på in-
tet sätt af mystisk eller uppdiktad na-
tur., De äro alla hans gudomsväsende
värdiga. Sådant är förhållandet med
det bud han genom Maria sände sina
bröder: "Jag far upp till min Fader
och eder Fader, och till min Gud och
eder Gud" (Joh. 20: 17); likaså för-
håller det sig med det om makt vitt-
nande språket angående andens gåfva
till de församlade lärjungarne: och vi-
dare med uppmaningen och den derpå
följande förklaringen vid mötet med
Thomas; samt slutligen ined befallnin-
gen till apostlarne med afseende å de-
ras evangeliska mission bland deras
medmenniskor. Intet är dock i denna
väg af mera utpräglad betydelse än
berättelsen om det samtal, som ägde
rum emellan don uppståndne Herren
och Simon Petrus (Joh. 21: 15—23).
Den trohet och ömhet, som genoman-
das frälsarens ord, äro det bästa intyg-
om att de voro hans ord, i hvars hjerta
fans ingen likgiltighet för synden, men
icke heller någon hårdhet gentemot en
ångrande syndare. I sanning ett så-
dant möte, som det Johannes omtalar
i det 21 kap. af sitt evangelium, kan
omöjligt hafva blifvit uppdiktadt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
