Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRO och LIF.
N:o i. 7
Herrens Jesu uppståivdelse var, som|
vi veta, bekräftelsen på hans eget vitt-
nesbörd om sig sjelf. Det är inseglet
af den allsmäktige Guden påtryckt Jesu j
verk och person, for att Bfvertyga ossi
om att synd och död, dessa den be-j
dröfvade mensklighetens tvenne tyran-|
ner, vid försoningsakten på Golgathai
besegrats af Jesus Kristus, och att han
som ernådde denna seger
— icke blott
i egenskap af Guds Son, utan ock så-
som den store återlösaren — är den \
gode öfverherden och tillika den mäk-
tige, tillbedjansvärde konungames ko-
liiintr.
Undandragen mensklig åskådning lef-
ver Jesus nu på de "himmelska plat-
serna". På Guds högra hand beder
han hos sin Fader för menniskors barn
och gifver sig pä ett helt och hållet
Bfversinligt, andligt, men dock verkligt
och verksamt sätt åt alla dem, som äl-
ska och förtrösta på honom.
På sin dödsafton ntlofvade Jesus den
stora gåfvan, den helige Ande, trösta-
ren, och detta löfte har han, ehuru
långa tidsåldrar sedan dess förgått, be-
ständigt fullföljt för alla sina lärjun-
gars väl, sålunda till dem öfverbrin-
gando sanningens och helgelsens, led-
ningens, fridens och tröstens välsig-
nelser. Han förutsade att menniskor
skulle bevittna tecken till hans andliga
makt vid upprättandet af hans rike,
såväl invertes i individernas egna hjer-
tan, som ock i stort inom den sociala
monsklighetens bröst. Den dag som
är fallföljes denna profetia. Återlösa-
rens kyrka växer lik ett mäktigt, skug-
gande träd. Den krets, som omfattar
troende, lydiga efterföljare, vidgas o-
upphörligt; ty ovangelium predikas nu
i de mest aflägsna länder.
Då den gudomliga vishetens afsigt
är fullföljd, skall slutet inträda. Men-
niskones Son skall komma i härlighet,
de döda skola uppstå och de rättfärdige
skiljas från de orättfärdige. Under det i
de, som öfvat det onda, förkastas, bo- !
frias de utvalda för alltid från synd, |
sorg ocli död. samlas i det himmelska
rikel och inträda sålunda i fullt åtnju-
tande af allt hvad deras Herre och
Mästare lofval — do deltaga i den sa-
åskådningen af sin Gud!
Vid uppdragandel af konturerna till
Jesu bild hafva vi till ett förenat de
framställningar vi äga hos de såkalla-
de synoptiske evangelisterna, Mathons,
Markus och i.ukas. med de,, bestämda;
Fullkomligl harmonierande framstållnin-
gen i Fjärde evangeliet. Tydligt igen-
kännes i evangelisterhas olika skildrin-
gar en gudomlig urbild -ett vä’
sende medvetel om att inom sig äga
fullkomlig helighet och gudomlig var-
dighel samt att hafva kommit till ior-
den Sänd ftf sin K-nlor Inr ifl full
.’!’.’■ Bana
.al sl
" ’■ll
’l1
’
’"> at< ™u-
tolja menmskoslägtets återlösning. Vi
känna Kristi egna förklaringar, som
alla åsyfta ett enda vittnesbörd till
förmon för menniskones Son, i hvilken
de trötta och betungade igenkänna den
frälsare de söka — én frälsare som,
fastän han tillhörde menskligheten,
dock stod oändligt högt öfver den-
samma, så att vi, utan att göra oss
skyldiga till afguderi, kunna grunda
vår tro på, och till honom öfverlemna
våra hjertan.
Att emellan de tre första evangelierna
och Johannes förefinnas skiljaktigheter,
medgifves visserligen. Synoptikernas
mål var att bevara de ursprungliga
berättelserna från de kristnas egna läp-
par, angående fakta ur vår frälsares
läroverksamhet; Johannes mål var åter
att bevisa det Jesus af Nazareth var
ingen annan än det gudomliga Ordet,
iklädande sig mensklig natur samt lef-
vande menniskors lif. De fyra evange-
listerna hafva dock täflat om att inför
våra ögon framställa den ende Kristus,
jomte det vittnesbörd han sjelf bar om
sin absoluta moraliska fullkomlighet,
sin gudomsvävdighet och sin återlösande
mission. Dessa historiker hafva, för
vår skull, bevarat Jesu intyg om sin
egen natur, karakter och verk. De
hafva ej uppdiktat Jesus Kristus, utan
gifva blott oss tillfälle att höra hans
samtal, bevittna hans mäktiga gärnin-
gar, följa honom till hans kors och se
hans härlighet.
Jesus Kristus var verkligen hvad
han utgäf sig för. Hans intyg om sig
sjelf är don fulla sanningen
— en
klippa, på hvilken de som vilja hafva
visshet och säkerhet, lugnt kunna bygga.
För att vara lycklig under detta lif
— fyldt som det är af sorgeämnen —
är det nödvändigt att känna Kristus,
icke som vi känna den fremling hvil-
ken passerar våra gator, utan som vi
känna vår närmaste, bäste vän; med
ett ord, vi måste älska Kristus.
Och då timmen slår för oss Mt lemnå
denna jord, Kr att ingå i friden, må-
ste vi tro på denna välsignade Guds
Son, hvilken sade till Martha, Lazarii
systor: "Jag är uppståndelsen och lif-
vet; den som tror på mig, han skall
lofva, om han än dör, och livar och en
som lefver och tror på mig, han skall
ej dö evinnerligen".
-\n\ •• j £!±. • i i
Mi söndagseftermiddag
linc •nnei+iino+orma
UOfe POWtlVlSierne.
„.. ... „,„
,. ..,,.,,
JZ^t^^J^f^
de stora engelska handelsstäderna och ha-
do närvarit vid gudstjensten i katedralen.
I lördags dagbladen hade jag dock fäst mig
Vlli l>
" annons att en "positivist gudstjenst"
skuUe h&Uaa i poaiövisternes samlingssal
söndag afton kl. 7. Var del orätt af mig
att gå dit, så vill jag gerna tillstå det;
dock gjorde jag det ej i dålig afsigt. Gud
vet att jag ej gick med ett hånande sinne,
utan i ärlig, om ock undrande stämning,
huru väl vissa mina medvandrare, de der
vilja hafva ingenting att göra med den lef-
vande Guden, kunna vilja hafva någon
slags "gudstjenst."
Det såg ej heller ut som om många af
dem behöft den, ty noga räknadt utgjorde
hela antalet femton själar. Man visade mig
hölligt till en sittplats och man gaf mig en-
sångbok i handen. Det gör mig ondt att
tillstå, att jag sett fremlingar bemötas vida
mindre höfligt i kristna kyrkor.
Gudstjensten var högst pathetisk! Det
var djupt upprörande att se dessa femton
personers trägna bemödande att dyrka —
icke Gud och naturligtvis ej heller Kristus;
att se dem bedja, med ingen att bedja till;
att höra dem sjunga hymner öfver intet i
allmänhet och detta under det en dame
aecompagnerade medtryckta melodier. Fem
af de femton voro qvinnor från bildade
stånd; Gud hjelpe dem och gifve dem en
dag något bättre för deras hjertan!
Så uppgifva menniskorna sin tro, men
fasthållas af vanans makt; positivisterne
äga här qvar formen för gudstjenster men
ulan dess inre mening.
Det skulle förefallit indiskret att göra
anteckningar, dock livad jag minnes af
början till en bön är: "O duslora mensk-
lighet! vi prisa dig, såsom rättvist är, för
alla välsignelser ärfda från flydda genera-
tioner!"
Och sådan var slutvälsignelsen:
"Mensklighetens tro, Mensklighelens hopp
och Mänsklighetens kärlek, tröste och styr-
ke oss — för evigt", hvartill församlingen
svarade ett högt "amen!"
Man Bkrifver nästan ofrivilligt dessa ord
med stor begynnelscbokstaf för att liksom
komma sig <\tt tro, det de äga någon stör-
re betydelse. Eller är det måhända eme-
dan det intryck man far, äratt positivister-
ne, då de skola hålla gudstjenst, hafva ett
tungt arbete för sig. Att döma efter det
jag såg, är en positivist gudstjenst till ytan
myckel lik en kristen sådan, om man deri-
från utesluter kristendomen, jemte allt det
vi vanligen anse som religiösa behof och
endast qvarhåller formen.
Tvenne talare uppträdde, båda bildade
män, som ådagalade stor känsla för det
passande; mig syntes att de gjorde sin sak
så bra som möjligt, under dessa svåra för-
hållanden. De bnro ingen skild driigt. Den
egentlige talaren bad, bestämde sångerna,
höll föredrag och uttalade välsignelsen. 1
förbigående sagdt voro hymnerna blott ett
inskränkt antal: t vifvelsutan är det ingen
lätt sak att finna på hymner nog färglösa
i enlighet med denna tro. De flesta af dem
voro tillegnade "Menskligheten", en af dem
Auguste Comte. Medhjelparen uppläste
livad som för dessa positivister utgjorde
hvad vi förstå med "dagens evangelium."
Det är öfverflödigt att säga det den hel.
Skrift dervid ej användes. Innehållet ut-
gjordes af tankar om giftermål och enke-
stånd, som jag tror, utdrag ur Comtes ar-
beten ; dock nämnde talaren intet derom.
Den predikan som följde afhandladepo-
sitivist "sakramentet", giftermålet. I ett
fullkomligt äkta stånd far mannen ej vara
under 21 år — om qvinnan nämndes i det-
ta afseende intet. Parterna afgifva löfte
om ömsesidigt enkestånd för lifvet. ifall
någondera öfverlefver den andra. Dock
framgick af det talaren yttrade, att öfver-
trädelser af denna lag icke af positivister
strängt bedömas.
Detta allt förekom mycket besynnerligt;
men vid närmare eftersinnande, hvad an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
