Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRO och LIF.
N:o 6, 7
enighet, som besjälade mötet; man
vantar att stor välsignelse deraf skall
tillflöda kyrkan.
Den nu pågående rörelsen är ej något
lösslitande eller en skiljsmessa, utan
bär snarare en reformerande karakter.
Liksom under sextonde århundradet
den holländska kyrkan afskastade påfliga
liierarkin, så frigöra sig nu de refor-
merade kyrkonia från" synodal hierar-
kien, hvilken under konung Wilhelm
1816 blifvit dem påtvungen. Ditin-
tills var holländska kyrkan fri under
"Kerken Ordening van Dordf af 1619;
fri i anseende, till sin kyrkostyrelse,
men bunden af bekännelsen i läropunk-
ter. Genom omorganisationen 181(>
blef åter holländska kyrkan inskränkt,
hvad den inre styrelsen beträffade, un-
der det laglöshel i läran tilläts. Hvarje
presi kunde predika och lära, hvad helst
han behagade och livar och en, sak
samma hvilken tro han omfattade eller
förnekade, bli en medlem af kyrkan,
I’örntsedt att han underkastade sig sy-
nodens bestämningar. Det påstås af
män, väl bevandrade i den ocklosiastiska
lagfarenheten, att konungen icke ägde
råti atl påtvinga kyrkorna denna nya
organisation, samt att de med allt skäl
kniinii afskudda sig det erastianska
oket. *) Men som styrelsen af poli-
tiska skiil understöder synoden och uppe-
håller dess välde, förlora de försam-
lingar, som göra anspråk på kyrkans
frihet, åtminstone W>r härvarande alla
sina fastigheter och dotationer. Dotta
har emellertid ej hindrat reformpartiet
från att afkasta don murkna synodal-
författningen och återvända till det
gamla välkända kyrkosystemet, såväl i
anseende till liira som kyrkotukt, hvil-
kel lie anse grundadt pä Skriften. Un-
der del i Amsterdam sex pastorer, följda
af 15,000 församlingsmedlemmar, på-
yrka kyrkans frihet, hafva i Rotterdam
cnilast henne af dess femton prester
intagit en liknande ställning. Af de
trettiotvå äldsta, som utgöra kyrkorådet
i Rotterdam, hafva alla utom en, af-
skuddat sig oftanämnda ok; af de trettio-
två diakonerna hafva alla, utom åtta,tagit
samma steg. För att undvika ett upp-
lopp, som måhända slutat med blodsut-
gjutelse, har reformpartiel lemnai kyrko-
byggnader och fonder, uppgående till
några millioner gulden isynodikalanhän-
garries händer, och hälla sjelfva sina mö-
ten i två stora salar. Gudstjenstorna
i Rotterdam besökas af 3,000-3,500
pers. och många la vända om af brist
på utrymme, antagligen skola flera
lokaler öppnas, efter deras bohof. Som
man kan tänka sig, visas reformpartiet
stora sympatier, och scener, under 1733
*) Benämningen härrör af Th. Erastus,
prof. i Beldelberg, motståndare till kyrko-
lukt och presbyterialförfattning.
Red, mun.
och 1843 vanliga i Skottland, appre-
pas här. Så t. ex., då pastor tion
Cachet den 9 Januari begynte guds-;
tjensten i en sal i Rotterdam, sade han:
"Jag ko~mmer nästa söndag att döpa,!
och vi sakna dopfunt"; en enka somi
satt nära estraden frågade sakta: "Får j
jag gifva en?" "Ja, det får ni", biet’
svaret. Resultatet blef att den trogne;
herden påföljande söndag hade privile-
ginm döpa sju barn ur en dyrbar silf-
ver dopfunt, som den frikostiga enkan
unset t för ou ära att få anskaffa. Se-
dan dess hafva många gåfvor tillkom-
mit och insamlingarne äro ansenliga,
FÖr närvarande utgöres reformations-
partiet af tio kyrkor eller församlin-
gar. men inom några veckar skola fle- j
ra andra förena sig med dem. Vii
hoppas att de kristna i sinn förböner
ihogkomma sina holländska bröder!
Menniskans moraliska!
natur, ett intyg för
kristendomen.
(Af prof. Radford Thomson.)
Bevisföringens grund.
Hvarje påstående hvilar på en basis j
af erkända fakta; sådant är förhällan- j
det med de af oss omfattade lagar för
tänkandet och de i verkligheten existe-
rande fenomenen, antingen i den yttre’
naturen, i den egna sinneverldcn eller i
i det menskliga samhällslifvet.
I del vi hanvända oss till dem, som
icke förneka eller nedsätta mennisko-’
naturens moraliska förmåga, är del yår
afsigt att visa dem, hurusom detta de-
ras erkännande af menniskans mora-
liska natur jemte deras aktning för
morallagen, med all rätt, borde föra
dem vidare till erkännande af kristna
religionens auktoritet.
För dogmatiska ateister vore dock
detta sätt att resonnera såväl värde-
söm intresselöst. Finnes det engångI
ingen Gud, så är det gagnlöst att söka
bevisa det kristendomen äger gudomligt
ursprung. Men det kan sprida någon
ljusglimt öfver "den stora okända’, i
hvilken många icke finna, eller snarare
icke förmå finna den okänbare". För
deister och skeptici doremot bör denna
bevisföring vara af djup betydelse,
sökande leda dem dit mången snart
skulle ledas, ville han blott lägga han-
den på låset.
är ovedorsägligen antag-
ligt och i full överensstämmelse med
verkligheten. Kastom en blick pa al-
beten frambringade af mensklig konst-
färdighet! Här är ett lås med många
komplicerade, inom hvarandra slingrande
delar: och här en nyckel, genom sina
särskilda egendomligheter olik andra
nycklar. Erfarenheten intygar att det
finnes en öfverensstämmelse emellan lå-
set och nyckeln, ty den senare passar
fullkomligt för och öppnar det förra,
Låset, så att säga, förklarar eller ger
tillfredsställande skäl för nyckeln,
Vändom oss nu till naturens verk,
eller som vi borde säga den gudomliga
skaparekraftens alster. Vi kunna taga
någon del af den menskliga organis-
men. Här t. ex. ögat, ett under af
optisk mekanism; och här är ljus, en
etherisk vågrörelse, som intränger i ögat,
berör synnerven och väckor känslan af
synen. Vi säga ögat är affattadt för
ljuset, ljuset för ögat; intetdera kan
uppfattas eller förklaras utan det andra,
Theisten igenkänner häruti den uttänk-
ta och genomförda produkten af visdom
och kraft, tillhörande samme gudomlige
i optiker och mekaniker.
Att förkasta tron på en plan, en af-
sigt, vore åter såväl förnuftsvidrigt som
ofilosofiskt. Förnekandet af medvetna
ändamål samt viljeansträngningar att
fullfölja afsigter på menskligt område
vore att tillintetgöra filosofien och svårt
förolämpa medvetandet. Och om en för-
nuftig vilja verkligen frambragt skapel-
sen eller nniversii utveckling, vore det
en absurditet att utesluta sådana anta-
ganden, som göras öfver allt i naturen,
från området för denna förnuftiga vil-
jas förutseende och förmåga.
Om der finnas spår af ändamål i sam-
mansättningen af menniskans moraliska
natur; om hon med rätta kan sägas va-
ra danad så, att hon förmår urskilja
mellan rätt och orätt, bifalla till dyg-
den, eftersträfva framsteg och fullkom-
ning i det goda samt igenkänna lagen
och motiven för ett bättre lif i en öf-
yersinlig sfer,; om människonaturen är
danad för religionen, kännande behofaf
en gudomlig styiesman och Herre: om
så är, hvad följer? Det, att om kristen-
domen är uppenbarelsen om den Hög-
stes väsen och hjertelag, vi kunna vän-
ta att finna en motsvarighet mellan de
båda: vi kunna vänta att de förenade
skola öppna dörren till deras gemen-
samme upphofsmans afsigter, att de öm-
sesidigt skola komplettera hvarandra.
Vi hafva ej påstått att sagda mot-
svarighet bevisar kristendomens aukto-
ritet, denna bevisföring tillhör ett an-
nat område. Men vi framhålla att det
förefinnes en hög grad af möjlighet det
upphofsmannen till naturen och men-
uiskan, följaktligen äfven orsaken till
det mest menskliga —menniskans mo-
raliska natur — äfven är kristendomens
upphof, såsom varande den religion,
hvilkon är bäst afpassad för menniskans
djupaste behof och högsta förväntningar.
Det vittne, som befinner sig framför
oss, har ett företräde framom andra:
det talar ett språk vi alla kunna för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
