Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRO och LIF. N:o 6.
t
8
stå. Hvarje tänkande menniska som
önskar veta det sanna, älska det goda
och göra dot rätta, hör ur djupet af
sitt eget bröst ocli på eget kändt språk
intyg angående det hon afväger. Lä-
saren behöfver ej fråga, hvad blir det;
utslag vetenskapsmannen, filosofen el-
ler den lärde här skulle fälla, utan livad
säger mitt eget samvete, mitt hjerta,
min dagliga erfarenhet och gjorda iakt-
tagelser? "Ordet är dig nära, i din mun
och i ditt hjerta.’ Rom. 10: 8.
Denna anmärkning förutsätter natur-
ligtvis å den frågandes sida, ej blott
aktgifvande på sin egen natur, utanäf-
ven hänsyn till den kristna religionens
berättigade anspråk. Låi oss emeller-
tid påminna om, att vi härmed icke
åsyfta kristendomen såsom mer eller
mindre förbunden med rättvisa och full-
komlighel i sina bekännares lif, ännu
mindre afse vi dess kyrkohistoriska be-
tydelse: ty såväl kristendomens bekän-
nare som ’’den synliga kyrkan’ hafva
alltför ofta i hög grad gjort den reli-
gion, de gentemot en vorld represen-
tera, raissaktad. Vi åsyfta här kristen-
domen, sådan den upprättats af dess hö-
ge stiftare.
Hvilka äro då de mest värdefulla
och intresseväckande sidorna afmen-
niskans moraliska natur och lif?
Att menniskan verkligen är danad till
ett moraliskt väsende, kan ingen vara
nog oblyg att förneka. Filosofien vän-
tade ej på kristendomens framträdande
för att förklara det menniskans värdig-
hel ligger i hennes förmåga af dygd,
hennes frivilliga underkastelse under en
rättfärdighetens lag. 1 dessa ämnen
hafva i (irekland forntidens store tän-
kare, Platon och Ä.ristoteles, uttalat å-
sigter sa högstämda, som någon tids-
ålders litteratur förmår uppvisa. Det
erfordras ej att vara en kristen, del är
nog att vara en man. för att uppfatta
och vidhålla moraliténs stora förträfflig-
het, varande kronan på menniskans na-
tur och lif.
Äro vi väl lika djuren att vi endast
skulle stå i behof af föda och bostad,
lefva vårt korta tidsmått och — dö?
Äro vi endast höjda öfver djuren ge-
nom utvecklad intelligens, bättre upp-
fattning af medel förande till gifta
mål, förmåga af förutseende samt gåf-
van af artikuleradt språk? Kunde vi ej
äga allt detta och dock vara mindre än
menniskor? Hvad är det egentligen som
ger ott menskligt väsende värde i dess
egna ögon och introsso i dess modvan-
drares? Dot är just bosittningen af on
moralisk natur, som utmärker menni-
skan från djurot samt utgör hennes huf-
vudsakliga karaktersdrag och ädlasto
företräde.
Visa mig en medmenniska, hvilken
lider af alla de brister, som kunna åt-
följa den mänskliga tillvaron. Må hon
vara krympling till lemmarne, svag till
kroppskonstitutionen .och i fattiga om-
ständigheter. Hennes kall kan vara
ringa och betydelselöst, samt hela hen-
nes yttre varelse och tillstånd äga in-
tet, som kunde tilldraga sig minsta;
uppmärksamhet; hennes uppfostran må i
vara försummad, förmögenheterna oupp-
öfvade. Dock står för mig en men-j
niska
—och emedan så är, behand-
lar jag henne såsom sådan. Fattig,
svag och okunnig som hon är det, har
hon dock förmåga till mycket af det
renaste, mildaste, ärligaste och ädlaste,
som tillhör menskligheten. Hon kan
vara en pligttrogen son, en trofast ma-
ke, en god och sjelfnppoffrande fader,
en trogen undersäte och en ädelmodig
vän. Hon kan älska; kan utgjuta tå-
rar af sympati; kan bära sin dagliga
börda af möda och arbete med glädtigt
mod; kan tålmodigt år ut och år in ar-
beta för hustru och barn; kan räcka en
sjunkande broder handen till villig hjelp.
Denna menniska kan bära den bigottes
säväl som dårens vrede sanit oaktadt
missförstånd och förföljelse bibehålla
sin öfvertygelse. Hon kan dyrka sin
skapare och förtrösta på sin frälsare.
Och d;i tiden kommer att hon skall dö,i
kan hon, ej med djurisk likgiltighet, j
utan med lugnt förtroende, lägga sigi
ned och lemna sin själ i dens händer,
af hvilkcn hon emottagit densamma.
Den varelse, livarom sagda, och mer;
än det. gäller som sanning, är ett vä-
sende begåfvadt ined moralisk natur.
Hon har klart begrepp om det rätta
samt förmåga att beundra, utvälja ochI
utföra detsamma. Hon har ett sam-1
vete, hvilket hon kan åtlyda; kan åt-
minstone aningsvis föreställa sig en Gud
samt igenkänna den gudomlige fadrens
närvar h varnande röst. Hon kan;
äfven frivilligt ordna sitt lif enligt det
godas fordringar — lat vara att hon
brister i utförandet — kan göra detta
med afseende a en evighet, den endast
trons Öga varseblifver. (Forts.)
Tankar om bönen,
(".l/’(7i omvänd brahmiri.)
"Mina får höra min röst." Joh. 10:
27.
"Si. jult har dristat mig att tala
med HeYren." 1 Mos. 18: 27.
Mitt barn, det är ej nödvändigt att
veta myckel för ;itt vara mig behaglig;!
del är nog att älska mycket. Tala
till mig som du gör det till din moder,
då hon drager dig intill sig.
Fins det några, som du ville bedja
för? Uppropa för mig dina slägtingars
och vänners namn; tillägg efter nam-
nen allt hvad du vill att jag skall göra
för dem. Begär mycket! begär myc-
ket! Jag älskar varma själar, som glöm-
ma sig sjelfva för andra.
Tala om för mig de fattiga, hvilkas
bördor du ville lätta, de sjuka du sett
lida, de syndare du önskar se omvända,
di’ som aflägsnat sig från dig och hvil-
kas tillgifvenhet du ville återvinna.
Fins det någon ny nådegåfva du ön-
skade dig? Uppskrif en lång förteck-
ning på din själs behof; kom sedan
och läs upp den för mig!
Säg mig utan tvekan hur stolt du är,
hur ömtålig, egoistisk, usel och håg-
lös. Stackars barn, rodna icke! i him-
len finnas många helgon som haft just
dina fel; de bådo till mig och små-
ningom blefvo dessa synder borttagna.
Tveka icke att af mig begära välsig-
nelser så till kropp som själ — helsa,
minne, framgång. Jag kan gifva allt,
och jag gifver äfven utan förbehåll de
välsignelser, som erfordras för att allt-
mera helga en själ.
Hvad behöfver du i dag-, mitt barn?
Visste du blott hur jag längtar att
göra dig godt! Har du några planer
som upptaga dig? Lägg fram dem för
mig; Önskar du göra din moder, din
familj eller dem du beror af. någon
skild glädje? Hvad vill du göra dem?
Och för mig — är din ande icke
brinnande för mig? Önskar du ej göra
något för dessa dina vänners själar,
si an hafva begynt förgäta mig?
Hemta fram för mig allt som brister
dig och jag- skall visa dig orsaken der-
till. Har du inga bekymmer? Hvem
har förorsakat dig smärta? Säg mig
allt och du skall slutligen böja dig
och säga att du vill förlåta och glömma;
och jag skall välsigna dig.
Fruktar du något smärtsamt? Bor
innerst i ditt bjerta en svag fruktan,
som ej är grundad, men plågsam? För-
tro dig helt åt min omvårdnad. Jag
är här. Jag ser allt. Jag skall ej
öfvergifva dig.
Har du ingen glädje att omtala för mig?
Hvartor låter du vrig ej dela din lycka?
Säg mig hvad som händt sedan i går till
din glädje och uppmuntran. Ett oväntadt
besök, som "jorde dig godt; en plötsligen
skingrad fruktan: en framgång den du ej
vågade hoppas på; ett tecken af tillgifven-
het, ett bref, en gåfVa som du Smottagil
— jag har beredt allt detta för dig. Du
kan visa din tacksamhet; du kan prisa mig.
Ar du besluten att icke längre utsätta
dig tor denna frestelse? att icke sluta denna
bok som upprör din fantasi ? atticke längre
underhålla vänskapsförbindelse med en o-
gudaktig person, hvars närvaro stör din
BJäls (rid? Vill du gå nu, utan uppskof,
att visa någon vänlighet at denne kamrat,
som sårat dig?
Nåväl, mitt barn, gå! tag upp ditt ar-
bete; var stilla, ödmjuk, undergifven och
vänlig. Och kom tillbaka i morgon att
visa mig ett ännu lydigare, kärleksfullare
bjerta. I morgon har jag nya välsignelser
för dig.
Åbo, G. W. Wilén 4 Co:s boktryckeri, 1887.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
