Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRO och LIF. N:o 8.
2
vara, antingen att enligt Hartmann verk-
ställa ott allmänt sjelfmord, så mensk-
ligheten en gång för alla blefve <|vitl
sina lidanden och man skulle slippa att
strida om bästa sättet för deras aflijel-
pande, eller ock att i kristendomen öd-
mjukt söka lösningen pä dessa tidens
mångfaldiga, oftast smärtsamma smörjs-
mål, som hota att växa oss öfver huf-
vudet. Jesu religion liar fråii sin för-
sta upprinnelse, trots motstånd, ätlöjo
och förföljelse, gjort anspråk på att va-
ra ett sådant universalmedel, och den j
kristno kan peka till historien för de
kraftigaste intyg om att närhelst och[
hvarhelsl denna religion kommit till he- i
der, der hafva frid, ordning och för-
nöjsamhet städse appspirat. Dessa fak-
ta borde dock tillmätas någon betydei-
so. Och likväl uppmuntrar man i tal
och skrift till anfall mol dennakristen-
dom, hvilken verklen har att tacka för
det bästa li"n äger och förutan hvilken
hon i morgon skulle hemfalla at anar-
kien! Om detta är ovärdigt, är orätt-
vist, huru skall man da benämna de;
fäders och mödrars handlingssätt, hvil-
ka understödja dessa antikristliga sträf-
;
vanden och derigennni undanrycka sina;
barn det enda pålitliga stöd. de kunde
hafva i lifvet? Utan tro, utan moral, i
erkännande ingen annan auktoritet än
sitt egot omogna, naturliga jag
—hvil-
ken framtid väntar väl dessa unge män
i en verld. der tusende försök .skola
att bringa dem pä fall? Den lni-
nande ringaktning, som af oljes klokt
folk visas kristendomen, dess bekänna-
re och dess sträfvanden, utgör sanner-
ligen en af tatians dystraste, smärt-
sammaste sidor.
Man spårar i allt detta tillvaron af
en ondt, snm systematiskt uppreser siv
emot allt hvad rätt, sanning, godhet,
dygd och ordning heter. På sitt alle-
goriska sätt säger sagan att det är
skärfvorna af trollspegeln som flugit i
människornas ögon och hjertan, som
gifvil upphof dertill; men Bibeln ger
saken sitt rätta namn, da den läror oss
att vi i synden hafva att skada dess
orsak: ’ty från hjertat utgå onda tan-
kar, mord, hor, skörlefnad, stölder, fal-
ska vittnesbörd,, hädelser" (Mat. 15:
19). Vi hafva således i framträdandet
af den närvarande tidens gudlöshet en-
dast att skåda uppfyllelsen af det pro-
fetiska ordet, att "onda menniskor och.
bedragare skola gå allt längre i ond- j
ska, förvillande och förvillade" (2 Tim.
3: 13). men just derför behöfver den
kristne icke heller hvarken frukta eller
misströsta. Ty samma ord tillförsäkrar
honom säväl alt Herren skall frälsa
de gudfruktiga ur frestelsen, som straffaj
och förvara till domens dag de orätt-
färdiga 1’ (2 Pet. 2: 9). Den som är
ond varde ännu ondare och den som
är helig varde ännu heligare. Verlden
och kyrkan måste båda mogna för sin
bestämmelse. Den ena går sin slut-
liga dom till mötes, den andra nalkas
sin förlossning. En allvarlig maning
till de kristne att göra sin kallelse och
utkorelse fast, ligger derför i tidens
företeelser. Dessa äro dagar, som upp-
fordra till klart och tydligt afgörando
om hvem man vill tillhöra. De obe-
slutsamme, de ljumma, de halthjcrtade
hafva sig ingen plats eller uppgift an-
visade. Gud gör helt och hållet an-
språk på oss, och den som icke vill
sålunda gifva sig åt honom, samt i vil-
lig lydnad göra hans bud och verka
hans verk, blir en onyttig tjenare, ett
hinder för hans rikes tillvext. Dagens
förhållanden ålägga derför kristendo-
mens bekännare de ansvarsfullaste för-
pligtelser. Mer allvar i lifvet, mera
enskild läsning af Guds Ord, större mi-
i kärlek och kraftigare samverkan
utåt. mera tid till bön och sjelfpröf-
niiii:. samt större offervillighet för Her-
rens sak
— dessa äro bland de första
fordringar, dem tiden ställer på Kristi
kyrka. Och just på hennes förmåga att
sålunda genom Guds nåd i allt högre
mon blifva ett "jordens salt" och ett
"verldenes ljus" beror, tro vi, i icke
ringa mon huru värt folks väl och
ve i den närmaste framtiden skall ge-
stalta sig.
Menniskaus moraliska
natur, ett intyg för
kristendomen.
(Af prof. Radfora Thomson.)
(Forts.)
11. Menniskans moraliska natur in-
tygar oförJikneligheten af Kristi
karakter och verksamhet.
Historien intygar fakta i Frälsarens
lif: hjertat vittnar för Jesus sjelf.
En opersonlig Gud är en abstraktion,
hvilken föga intresserar och från hvil-
ken ingen hjelp står att vänta. Om
Gud definieras som en utom oss stå-
ende "kraft, hvilken åsyftar rättfärdig-
het .tränger sig den frågan på oss,
kan en sådan kraft tänkas, hvilken icke
är kraften af ett lefvande, medvetet,
intelligent väsende? Är moralisk kraft
— och hvad som åsyftar rättfärdighet
måste ju vara moraliskt — tänkbar,
skild frän en natur utmärkt genom mo-
raliska egenskaper, i hvilken natur denna
moraliska kraft vore rotad? Erkännan-
det af en moralisk verldsstyrelse kan
ej annat än innefatta Gud såsom ett
porsonligt lefvande väsonde.
Nåväl, kristendomen är den religion
som gör en personlig Gud känd, hvar-
före den deruti motsäger hedningar-
nes polytheisin såväl som filosoferncs
pantheism. Och på hvad sätt gör den
mensklig-hoten denna tjenst. Genom att
för oss, i och genom Jesus Kristus,
lefvande Gud, uppenbara hvem som är
alla menniskors Frälsare, men isynner-
het de troendes. Den eviges person-
jlighet afslöjades i sanning för Israel,
I men det var i Jesus af Nazareth, den
gudomliga naturen kom nära meimiskan.
’’Ordet vardt kött och han bodde bland
oss, full af nåd och sanning och vi
skådade hans härlighet såsom den af
Fadren enföddes härlighet".
Så långt mundtlig undervisning kan
gå, lärde oss Jesus genom tvenne sat-
ser mera om Gud än måhända derför-
utom blifvit undervisadt i hela verlden.
Då han sade: :’Gud är en ande’, då han
lärde sina lärjungar säga: "Fader vår
snm är i himlen", hade Jesus för dem
afslöjat mer än de kunnat finna i vo-
lymer af filosofi.
Men genom honom sjelf var det
dock som den hufvudsakliga uppenba-
relsen nådde menniskoslägtet. "Den som
har sett mig", sade Kristus, "han har
sett Fadren". Genom inkarnationen med-
delar kristendomen kunskapen om Fa-
dren. Länge hade menniskohjertat ro-
pat högt på sin Skapare, och nu kom
svaret, icke i ord utan i Kristi person
ioch verk, karakter och inflytande, li-
dande och uppoffring, triumf och här-
lighet. Menniskohjertat emottog välkom-
nande detta svar och har aldrig sedan
dess upphört att med tacksamhet och
glädje vidgå detsamma. "Si det är vår
JGud den vi förbide!" (Es. 25: 9). Det
i själen mest beundrar och ärar, finner
hon lefvande och verksamt i Immanuels
lif: rättfärdighet och helighet, barm-
härtighet och medlidsamhet. Förnekas
kan ej att den moraliska naturen i
Kristus igenfinner sitt ideal för moralisk
fullkomlighet. Hvem skulle ej känna
det absurda uti att framom det inkar-
nerade, absolut fulländade, framhålla nå-
got annat väsende? Vi skulle, anseende
henne för vansinnig, draga oss undan
den medmenniska, som ville för sig göra
anspråk på syndfri natur och fläckfri
dygd. Men han, som medgaf sig vara
Guds Son, står öfver vårt slägte, ty
han benämnes "den helige och rättfär-
dige". "Hvilken af eder öfverbevisar
mig om synd?" ljöd hans fråga; och
de yttre vittnesbörden öfverensstämma:
angklagarena vid domstolen kunde upp-
linna ingen verklig skuld; domaren fann
"intet brott hos honom"; den centu-
rion som öfvervakade korsfästelsen, sade:
"För visso var denne en rättfärdig man"
och den döende missdådaren vittnade
äfven: "Denne har intet ondt gjort".
Samtidens vittnesbörd efterföljdes af
de kommande generationernas. Menni-
skor äro på långt när icke alltid debästa
domare öfver hvad som är sant eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
