Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRO och LIF.
N:o 8. 3
men det, allmänna omdömet inser
dock det godas godhet och det storas
storhet. Menniskans moraliskanatur för-
blir ilen ;imma genom tidsåldrar. Och
der ar intet misstag i dess intyg om
Kristi afsigt. Det moraliska omdömet
sätter ti" till hans ord, bifaller till
hans afsigter och aktar hans karakter.
Det liar ej funnits och fins ej mer
än en lösning af detta egendomliga pro-
blem. Kristus är Padrens Son, som i
kom frän Gud och gick till Gud. En
ig, den ej ondast det kalla förnuf-
tet, utan den varma glöden af ren, sym- |
patisk känsla antager som en tillfreds-,
Ställande konklusion. En lösning, hvari
det universiella medvetandet finner sin
hvila; hvilkon de visaste och bäste af
menniskors barn halva godkänt och livil-
ken vederqvicki oräkneliga myriader vä-
sendens törstände, syndfulla, ängslade
och längtande hjertan.
111. Det menskliga samvetet öfver-
ensstämnier med Kristi religion.
I menniskans inre finnes ett djupt j
rotadt medvetande om pligt. Förbundet
med villfarande tro eller grundlösa för-
utsättningar, kan detta medvetande vis-
serligen leda till skefva handlingar; ;
men i sig sjelf är samvetet af ädelt ■
ursprung. Man har gjort många försök
alt bortresonnera detta I’aktnm, men man
har icke lyckats. Asigtcrna kunna dif-’.
förera angående området, dit dess verk-
ningar sträcka sig; dock erkänna sin-
nen al 1mera högstämd natur såväl dess
befallande kraf, som ock skönheten af
ile moraliska förbindelser det ålägger.
Hvem kan underlåta att instämma ined
den filosofiske skalden Wordsworth:
"Du, Btore lagstiftare, bär
All gudomi i nelee :
EJj större skönhet skådas här
All Ijlisel i dill BJlll
Mol di", ler jordens blomstervlr.
Och vallukl följer dino Spär;
’Till stjemors lu)i|> du vaksamt sur,
illdriga himlar du förnyad daning ger".
Da vi studera den heliga Skrift,
bemärka vi snart att den vädjar till
vani högsta grundsatser. I Pauli an-
dni epistel till Cor. finnes en vers.
högs! egendomlig med afseende a nyss
gjorda påstående: "Genom sanningens
uppenbarande förorda vi oss hos hvarje
menskligl samvete inför Hud". Detta
är i full harmoni med kristendomens
allmänna vädjande. Icke till sinneverl-
den (dier del köttsliga, verldsliga in-
tresset, utan till den moraliska natu-
ren, samvetet, talar den röst. vi anse
komina från himlen. Vi vidhålla att
fdverensstämnielsen emellan don tillta-
lande och den svarande rösten är ett
intyg om att samma vishet framkallat
båda och danat den ena för den andra.
Detta insåg den hedniske moraliston
Seneca, da han skref: "En helig ande
har sin hostad inom oss. en väktarei
öfver det, som hos oss är godt eller!
ondt". Hos Seneca var denna tro ty-
värr förenad med olydnad gentemot det
väsen, han erkände vara Gud. Kraf-
ten af en kriStens kärlek och tacksam-
het gjorde Pauli lif till ett oändligt
mera ädelt och verkligt. Och hvad
Paulus kände, det känna äfven de älsk-
ligaste af Kristi lärjungar, om än på,
ett mindre utprägladt sätt. Det finnes
en förklaring häröfver; det är den öf-
vertygelse de kristna äga, att samme
gudomlige ande, som talar i ordet och ge-
nom Kristus, äfven talar i den Gud upp-
fattande, sjelfansvarigé menniskoanden.
IV. Kristendomens innehåll motsva-
rar fullkomligt menniskans abnor-
ma, syndfulla tillstånd.
Ligger- det någon motsägelse deri att
menniskan väl danats för renhet, he-
lighet, men dock nu lefvér i ett till-
stånd af synd? Vi tro det icke, ty man
bör ihågkomma att detta abnorma till-
stånd förutsätter ett normalt, att för-
nedring betyder tillbakagående från ett
bättre till ett sämre stadium. Synden
i sig sjelf vore utan betydelse, derest
den ej innebure brytande af lag och
våldförande af naturen. Vi anse ju ej
ett rofdjur behäftadt med omoralisk na-
tur, på grund af dess blodtörst och
vilda sökande efter byte; ty det endast
följer sin natur; det kan vara olycks-
bringande, men är ej tadelvärdt. Om
menniskan säga vi att hon syndar, der-
före nit hon, våldförande morallagen,
icke fullföljer sin bestämmelse. Endast
en vareiso, bestämd för helighet och
utrustad med förmåga deftill, kan sä-
gas synda.
Men om nu menniskan danats för
dygd och fromhet, kan hon endast i
sökandet derefter finna sin sanna ut-
veckling och i finnandet deraf sin enda
tillfredsställelse. Ar detta en oemot-
säglig sanning, är äfyen tydlig) att hon
från början stått högre, att hennes väg
afvikit från dess rätta stråt, !ivilket hon
sjolf beklagande inser. Som sakerna nu
stå, rader emellan menniskans ursprung-
liga natur och det tillstånd, hvari bon
nu befinner sig, en djup misstämning.
Detla faktum blir alltför ofta förbisedt
al’ de ethiske filosoferne. Skriften der-
emot tager för afgjord denna vår tu-
delade varelse, hos livilken ordning och
oordning, underkastelse och motsträfvig-
het kämpa om herraväldet. En stor och
förfärande brist är alltså öppet bringad
i ljuset: mou detta är ej allt, ty för
afhjclpandet af densamma äro mått och
steg tagna, och dessa af den art att de,
som erkänna dem, fyllas af tacksamhet
och frid.
Hvar och en, som studerar nya testa-
mentet, inser att kristendomen gör den
förhandenvarande synden till utgångs-
punkt. Den Liter oss inse att det mo-
raliska onda, som beherrskår mensklig-
heten, är sjelfva orsaken till behofvet
af vår religion. Ty som det i verklig-
heten förhåller sig, gör den emot Gud
riktade fiendskapen medel för återföre-
ning med honom af nöden. Kan nå-
gon, som på allvar frågar härefter,
komma till en annan konklusion än den:
kristendomen är en religion, afsedd för
ett syndigt slägte, afsedd att tillför-
säkra syndare förlåtelsens välsignelser
samt förnyandet af andlig kraft, led-
ning, framåtgående och frid? Bibelns
dom öfver synden är sträng nog. Den
är, heter det, "lagöfverträdelse", som
Gud hatar; är vidare beviset på att
hjertat lefver i "fiendskap mot Gud".
— "Gud är en rättvis domare, som
dagligen vredgas" (Ps. 7: 11). Dö-
dens udd är synden". — "Syndens lön
är döden", (i Cor. 15: 56. — Rom.
6: 23). Detta synes mången hårdt.
Men gå vi till botten af frågan, inför,
icke vår grannes, utan vart eget sam-
vetes domstol, livad utslag fäller detta
vittne, eller skola vi säga flenne do-
mare? Emedan vårt hjorta ej skapades
för synden, vittnar detta hjerta att Or-
det har rätt. — Men vår natur, som
intygar syndens verklighet och botten-
lösiie,t, intygar likaledes behofvet af
förlåtelse. Samvetet framhåller att syn-
den icke blott är ett våldförande af
vår natur, utan äfven en förolämpning
mot en personlig styresman och Herre.
Huru djupt rotadt detta medvetande om
behof af förlåtelse är, det framgår af
do försök, dem alla religioner göra, att
förete medel, hvarigenom man kunde
komma i åtnjutande af förlåtelse. Vi
böra dock här påpeka, som något ut-
märkande för den uppenbarade religio-
nen, att dess medel äro återlösande;
att på samma gång don så skarpt som
aldrig förr skett fördömer synden, den
aflöser syndaren mera fullt och helt än
någonsin kunnat ske. De mest upp-
lysta samveten och de, som allvarligast
eftersträfVa det* goda, finna tillfreds-
ställelse och hvila i evangelii förkun-
nande af förlåtelse och återupptagande
genom Jesus Kristus, i hvars inkarna-
tion och offerdöd den gudomlige sty-
resmannen ter sig såväl fullkomligt rätt-
vis som oändligt nådig — fördömande
synden och förlåtande den ångrande tro-
ende syndaren.
Af Herrens Jesu lärjungar och vän-
ner är det kändt, att det största moti-
vet för lydnad är: kärlek till en per-
sonlig frälsare, ett motiv hvars för-
måga i framhållandet af verkningar är
så stor, som ingen annan. Aposteln
Paulus sammanfattar denna sida af vår
religion ide minnesvärda orden: "Kristi
kärlek tvingar oss". Må ock en dylik
orsak mötas af en sjelfvisk verlds han
och vrede, den är dock i hög grad öf-
verensstämmande med vår natur. Per-
sonlig tacksamhet, tillgifvenhet och hel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
