Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRO och LIF. N:o 9.
2
dem vi ej böra förbise. Bland pheni-
ciska inskriptioner förekommer under-
stundom ordet Ohel, och bland bytet
taget i Megiddo af Thotmes 111 furmos
sju tältstänger, tillhörande fienden, öf-
verdragna med silfver. Sålunda veta
vi mod visshet att icke ondast begag-
nades, Båväl i Assyrien som Egypten,
ark och altare burna framför armén,
utan äfvén att tält med plåtbeslagna stän-
ger, ej olika’ pentateuchens Ohel, be-
gagnades i fält så långt tillbaka som
till Moses tid."
Ännu en sista antydning om den lär-
da "kunnighet som skapar teorier lika
lätt söm rökaren i sitt studerrnm blå-
ser rökhvirflar i luften, ma vara oss
nog för denna gång. Wellhausen är
öfvertygad om att "Jehovah bör anses
som familje- eller stamguden endera För
den slägt Moses tillhörde eller Josefs
stam", och d ett anrial ställe säger han
att namnet tillhörde Palestina. Kap-
ten Condor visar att bibeln säger an-
norlunda; och han frågar dessutom hu-
ru kritiken, enligl denna teori, kan
förklara "den nyligeta af Tinches gjor-
da upptäckten att detta heliga namn
förekommer å kilskrift-inskriptioner så
Iångl tillbaka som 900 &r före Kristus?
Och vidare, huru man kan förklara att
del utgjorde en del ;ii’ konungens af
Hamatli Irangatitlar, före Israels fån-
genskap? Hvarföre det si ofta förekom-
mer å pheniciska smycken icke blott i
Syrien och på Cypern, utan äfven på
Malta ocfc Hedelhafsöarne?"
Dessa och otaliga liknande frågor,
hvilka österlandets historiska stenrist-
ningar sätta oss i stånd att göra, kun-
na för ögonblicket ej tillfredsställande
besvaras af de skriftforskare, som med
tillhjelp af egen fantasi ombilda Skrit-
ten; dock erhålla de ett tillförlitlig!
svar Iran livar och en, som har <
sånär kännedom om bibelns eget inne-
håll.
Kristliga allianssträi-
vanden under loppet
af de tvenne sista år-
hundradena.
(Af D. A. Aimonen.)
I Kap.
I ii 1 e dn i ii g.
Sedan kyrkan genom apostlarnes lifi-
dangång gått miste om den omodelbara
inspiratinneu, lät det icke länge vänta
på sig, innan den uppenbarade san-
ningen blef olika förstådd och tolkad.
Visserligen hade redan under apostlar-
nes dagar olika rigtningar framträdt,
men de af desses målsmän, som verk-
ligt sträfvade efter sanningen, hade då
ett korrektiv för densamma i apostlar-
nes lära, under hvilken de egde att
böja sig. De deremot, som trotsade
don apostoliska tillrättavisningen, visade
redan derigenom sin okristligakarakter.
Men efter den apostoliska tidens utgång
kunde konträrt motsatta åsigter fram-
träda med lika anspråk på sannings-
kärlek och den Heliga Andes ledning.
Väl egde kyrkan fortfarande en öfver-
måttan vigtig skiljedomare i Guds ord
och den kyrkliga traditionen; men dels
behandlades i dem icke alla de frågor,
om hvilka man under den kyrkliga läro-
:utvecklingen stannade i olika resultat,
idels voro dessas utsagor icke nog be-
stämda, till följd hvaraf de äfven på
olika sätt uppfattades. — Eesultatet
blef också snart olika teologiska skolor
ioch kyvkopartier med skilda tendenser
och intressen. Spänningen bröt ut i
skismer och kyrkosöndringar, och så
började inom den kristna kyrkan, som
■af den ende herden blifvit bestämd till
ett fårahus; en förvittringsprocess, som,
efter att ha fortgått i århundraden, sär-
Ideles efter reformationen tog fart, och
ärtnu alldeles icke synes ha hunnit till
afslutuing. Oöfverskådlig är numera de
kristna kyrkosamfundens, sekternas och
partieritas mångfald.
Med detta för ögonen inställer sig
för den sanningsälskande kristne den
a frågan: huru skall jag förhålla
mig gentemot alla dessa olika partier?
Denna frågas besvarande har, äfven den,
framfödt tvenne strömningar, som man
kunde benämna den konservativa och
den liberala. Den förra har förhållit
sig afvisande eller rent af Bendtlig mot
alla olika tänkande; den andra deremot
eftersträfval en närmare förbrödring och
samverkan mellan de kristna af ’dika
denominationer, vare sig pa unionens
eller alliansen.- grundval. Det är denna
senare rigfnings historia vi ha i sinnet
att uppspåra under de tvenne senast
förgångna seklerna.
Vi vilja då från början skilja mellan
union och allians. Unionismen vill sam-
mansmälta olika kyrkosamfund och läro-
troper till ett enda kyrkosamfund med
fullkomligt öfverensstämmande läronorm.
Med kristlig allians deremot första vi
det sträfvande, som går ut på att, utan
att uppgifva den uppfattning af san-
ningen man sjelf blifvit öfvertygad om,
vid sidan af sig sjelf icke blott tolerera
andra öfvertygelser, utan äfven, för sa
vidt de fm» grundlagda pä frälsnings-
klippan Kristus, gifva dem sitt erkän-
nande och samverka med dem för än-
damål, hvilka föi- alla troende kristna
måste vara gemensamma: inbördes upp-
byggelse, kristliga kärleksverk, otrons
bekämpande, fallna médkristnas räd-
dande, vcrldens evangelisering m. m.
Men främst åligger oss då tillse, huru-
vida sådana allianssträfvanden ega något
berättigande i Guds ord. Att icke nå-
got af sanningen eller af det egna hjer-
tats öfvertygelse får uppoffras — nå-
got som unionismen gjort sig skyldig
till — vare sig för det ena eller andra
ändamålet, torde vara erkändt. Vi
vilja ock derför blott försöka en under-
sökning af frågan: ger Guds ord oss
rätt att alliera oss med dem, hvilkas
tankar vi i flere eller färre punkter
icke kunna dela?
II Kap.
Alliansens öfverensstämmelse med
Bibeln.
(Denna del af afhandlingen refe-
rerades af förf. vid alliansmöfet i
Trfors, samt finnes fullständigt in-
lagen i n:o 14 af T. o. L. 1886,
till hvilken vi med förf:s samtycke
härmed taga oss friheten hänvisa
läsaren. Red.)
111 Kap.
Öfversigt af allianssakens ställ-
ning under föregående tider.
Med föregående utredning tro vi oss
hafva ådagalagt, att kristliga allians-
sträfvanden äro berättigade. Derföre
ha de ock städse fortlefvat inom kristen-
heten, ehuru såsom så inånga andra
sanningar, för det. mesta i det fördolda,
missaktade af den stora allmänheten.
Först under omkring 200 år har alli-
anssaken lyckats blifva mera både känd
och erkänd. Det är vår uppgift att
närmare redogöra för allianssträfvandena
inom sagda tid. Men sakens samman-
hang påbjuder oss att därförinnan om-
nämna alliansens vigtigaste förfäktare
under föregående tider.
l:o Martyrkyrkan (från kyrkans
stiftelse till tiden för den majländskå
lägen 313). De kristna iakttaga en
strängt afvisande hållning gentemot de
från hedendomen inympade rigtningar
(gnosticism m. fl.) Men livad de spe-
cielt kristliga rigtningania angår, så
gäller det i allmänhet om denna pe-
riod, att man temligen troget efterföljde
de grundsatser, som apostlarne och kyr-
kans Herre gifvit för en kristlig allians-
verksamhet, hvarför man här finner fred-
ligt sta bredvid hvarandra en mångfald
af teologiska rigtningar i>ch åsigter, som
i en nyare tid ledt, till skärpt skilda
kyrkosamfund, och detta utan att göra
intrång på kyrkans heliga sak. —Denna
tids märkligaste’ alliansvän var biskop
Ireneus i Lyon (f 202). Tvenne sär-
skilda gånger tillrättavisade han den
romerska kyrkan, som redan nu visade
en oberättigad förkättrißgslusta.
2:o Öfvergången till medeltiden
(313—7GS eller till Karl den stores
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
