Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRO och LIF.
N:o 9. 3
tronbestigning). Kristendomen blifvon
Btatsrejigion lilir snart intolerant både
mot hedningar och kristliga sekter och
samvetefriheten ar en nästan okänd sak;
i 13 a 11 århundraden. Allianssinneti
förvinner hut och mer. De väldiga j
lärostridorna framkalla & ena sidan en |
utomordentlig spänning mellan de olika!
läromeningarna, hvilken spänning ut- j
mynnar i flere kyrkosöndringar, men|
ock å andra sidan en förmedlingsteo-
logi eller kanske rättare förmedlings-
politik, som dock saknar insigt i en
kristlig allians’ grandfordran. — Genomj
mänga sekel torde man kunna anse de j
kuldeiska kristna från Britanion såsom |
alliansens surdeg inom kristenheten:
3:o Medeltidens förra hälft (768
—1215 eller till 4:de laterankonci-
liot och dominikanerordens stiftande), j
Genom Karl den store (f 814) får
teologien en mera frisinnad tendens, som
delvis går genom liola perioden. Dock
göra sig äfven påfvarnes absolutistiska
anspråk mer och mer gällande; kättare-
korstågen börja (1209) och statskyr-
kana växande intolerans får sin sank-
tion på latcrankonciliet (1215). Men
valdenserne (sedan 1170) synas hafva
varit besjälade af sann alliansanda.
4:o Medeltidens senare hälft (1215
—1517). ’’Herrens hundar" (domini ca-
nos) sönderslita utan åtskilnad hvar och
en, som vågar träda den kyrkliga lä-
ran för nära. Endast de olyckligas
stönande från inqvisitionskammaren bil-
dar oppositionen mot lärans tyranni,
Men äfven Wiclifs och Huss’ mäktiga
stämmor bebåda en ny tingens ordning,
Åiskilliga unionsförsök gjordes, för att
upphäfva uppkomna skismer, och 1439
—1442 ingingos verkligen unioner mel-
lim den romerska kyrkan å ena sidan
samt de österländska stats- och parti-
kularkyrkorna å den andra. Men i
dessa unioner var föga fråga om alli-
ans. Dock kunna vi åter mod glädje
inregistrera ett betydelsefullt framstog
i alliansens historia ehuru åter på sek-
terismens område. Waldenserna vunno
Domligen varma trosförvandter och sjä-
lafränder ide höhmiska och mähri-
ska bröderna (sodan 1457,) hvilka t.
o. m. företogo praktiska åtgärder, för
atl ta till stånd en allmän allians ibland
alla kristna.
5:o Nya tidens början (1f> 17—
1648 eller intill westfaliska freden),
En stor del af den vesterländska kyr-
kan frigjordes från Roms dogmatiska
Bkräckvalde. Men man kan icke säga
att religionsfördragsamheten gjorde nå-
got egentlig! steg framåt. Tidehvarf-
vets lösen var: oujus regio, ejus reli-
gio, hvarför ock den protestantiska or-
todoxismen blef ju längre dess mer
trångbröstad, och den af jesuiternaled-
da katolska reaktionen arbetade om
möjligl med ännu större blodtörstighet
än den äldre dominikanska inqvisitiq-
nen. Detta territoriala religionssystem
bar ock i skötet de förskräckliga reli-
gionskrigen, som blodbestänkte Tysk-
lands, Frankrikes ined Englands med
flere länders mark.
Men denna tid har ock att framvisa
’■anmärkningsvärdare representanter för
allianssaken än någon föregående pe-
riod. De mest betydande från den ro-
mersk-katolska kyrkans sida voro kej-
sar Maximilian II:s (1576) hofteolog
Gorg Kassander och Sveriges ko-
nung Johan 111 (f 1592), hvilka
hvardera ville grundlägga kyrkans för-
ening på grundvalen af den apostoliska
tron. — Så sällsamt det än var, egde
dock äfven den grekiska kyrkan i den-
na tid en representant för alliansen i
patriarken i Konstantinopel Cyrillus
Lukaris (f 1638). Alldeles resul-
tatlösa voro dock dessa katolska allians
försök.
Vida större intresse erbjuder betrak-
tandet af de protestantiska allianssträf-
vandena. Det går från begynnelsen
tvenne strömningar genom den luther-
ska kyrkan, af hvilka den ena, den
ortodoxa, anslutande sig till Luther.
har afvisat hvarje förbindelse med så-
dana, som ej till alla punkter gillat de
lutherska symbola; den andra deremot,
hvars fader är Filip Melanchton (f
1560), representerar alliansen och har
fortléfvat under olika namn: filippism
i 16:de, synkretism i 17:do, pietism,
herrnhuttism och historisk öfvergångs-
teologi i 18:de samt unionism och evan-
gelisk allians i 19:de århundradet. Fe-
let sä hos Melanchton, som hans sko-
la, filippisterna, bestod deri, att de
ville bygga en dogmatisk union med
eftergifter i läran för annorlunda tan-
kande, och detta på sanningens bekost-
nad, visande dermed, att icke heller de
kunde rätt lösgöra sig från tidehvarf-
vets åskådningssätt, som ej förmådde
skilja mellan tron och läran. — Me-
lanchtons förmedlingsplaner mellan de
tvenne protestantiska hufvudkyrkorna
understöddes med stor ifver af laridt-
grefyen Filip af Hessen. Men liten
var deras mödors lön: kolhqviet i
Marburg (1520) och ivittenbevgerkon-
kordian (1536) kunde ej bygga var-
aktig fred. —Ehuru alla reformations-
seklets allianssträfvanden förr eller se-
nare gingo i kull, såsom de ju ock
hvilade på origtig förutsättning, kunna
vi likväl påpeka ett fall, der en verk-
lig allians i ordets skönaste bemärkelse
blef genomförd. Detta skedde i Polon,
hvarest lutheraner, reformerte och böh-
miske bröder ingingo ett brödraför-
bund på synoden i Sendomir 1570.
Men först sedan första hälften af det
17:de århundradet började allianssträf-
vandena i allmänhet bedrifvas på rig-
tig basis, ehuru icke några praktiska
resultat ännu framträdde. Det var den
ryktbara helmstädterteologen GeorgKa-
lixtus (-J-1656) förbehållet, att för en
hel samtid få uttolka rigtigare insigter
om en sann kristlig allians. Den åsigt
han förfäktade var att både katoliker,
lutheraner och reformerte voro ense in
fundamente fidei, enär denna, ned-
lagd i de 5 första århundradenas sym-
boliska bestämmelser och kortast ut-
tryckt i symbolum apostolicum, utgjor-
de alla kristna hufvudkyrkors gemen-
samma bekännelse. "Det, som för det
första århundradets kristna var tillräck-
ligt för saligheten, torde vara det ock
för oss." Kalixtus blef upphofsman-
nen till den s. k. synkretismen, som
blott är en utvecklingsform af filippis-
men. Ibland dess ädlare representan-
ter må nämnas hertig Ernst den from-
me af Sachsen Gotha (f 1675.
Det gäller i allmänhet om den re-
formerta kyrkan att dess målsmän
mera voro böjda för allians än vår
kyrkas. Eedan dess stiftare Zwingli
(f 1531) och Kahin (f 1564) voro
icke oförsonliga mot denna ide’. Men
isynnerhet gaf Kalixti uppträdande en
kraftig väckelse åt allianssaken inom
derj reformerta kyrkan. Arminianer-
na i Nederländerna, saumurerteolo-
gerna i Frankrike, William Chilling-
worth (f 1644) och latitudinarierna i
England förfäktade alla mer eller min-
dre troget synkretistiska satser. Och
skotten Johan Durcexis (f 1680) upp-
offrade, ehuru förgäfves, 50 år af sin
långa lefnad på ständiga resor i alla
protestantiska länder för att vinna
det allmänna omdömet för denna sak.
En särdeles lyckligt vald uppgift er-
nade den store engelske lordprotok-
torn Oliver Cromwell (f 1658) före-
lägga de kristna» samfälda alliansverk-
samhot. Han ville nämligen åstad-
komma en förening mellan samtliga de
protestantiska kristna för evangelii ut-
bredning samt till den evangeliska trons
försvar och skydd. Eedan vidtogos af
Cromwell med stor ifvor de inledande
anstalterna, men under förberedelserna
till det storartade verket dog denne
man, och med honom förföll hela före-
taget till närmare hälft annat århun-
drade.
Vi finna sålunda, att, ehuru denna för-
sta period af nya tiden i sin helhet ännu
var omogen för en verklig allians’ ge-
nomförande, dock ropandes röster ju
längre dess talrikare och väldigare på-
minna kristenheten derom och bann väg
för stundande, förhoppningsfullare tiders
sträfvänderi i samma rigtning.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
