Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Barkarö prästgård och mina föräldrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en stor, välskött trädgård med slingrande gångar, torvbersåer och
konstgjorda grottor, hängaskar och rosenrabatter. Där fanns till och med en
gammal »körsbärsskog» och stela rader av urgamla päron- och
äppleträd med hårda och sura frukter, som jag friskt höll till godo med. Ett
ofullbordat stenparti med utkastade ostronskal och krukskärvor hörde
till min förtjusning, men där i närheten fanns de många bärbuskarna och
de utsökta hampus- och astrakanträd som min far anskaffat. Trädgården
var så gott som hans största intresse, vilket min mor dock inte delade:
»Vad ska det nu tjäna till med så mycket arbete på det som bara går
till efterträdaren», brukade hon säga. Hon fick för resten mera rätt än
hon kunde ana, ty långt ifrån att utnyttja trädgården, lät efterträdaren,
enligt vad arrendatorn berättade för mig, rycka upp bärbuskarna med
häst!
Jag själv deltog som barn livligt i trädgårdsarbetet. Småningom dugde
jag också att köra gödsel och sten, som måste plockas ur gärdena —
alltsammans för 25 öre om dagen och aftonvard i köket med drängen.
Det var betydligt roligare än att duka, mala kaffe och torka diskar, som
också hörde till mina skyldigheter. Naturligtvis hade jag eget
trädgårdsland med rädisor och lök. Blommor intresserade mig däremot mindre
innan jag blev stor nog att examinera vilda växter — de »tama»
spelade på den tiden knappt någon roll vid undervisningen i botanik. Det
var inte utan att jag för mina bedrifter fick en viss beundran av både
pappa och drängen, Alfred Söderqvist, som aldrig begrep sig på mina
systrars verksamhet och därför brukade säga: »Lydia ä allt den liksta å
dom — dom andra bara kostar körkherrn pengar, men hon skulle rakt
kunna bli en rejäl lagårdspiga.»
Pappa var för övrigt mån om att jag skulle kunna sätta för och köra
hästen, som under alla skiften alltid hette Pyrola och en gång under
Lundbytiden hade varit hans ridhäst. Mången gång körde jag ensam
till Västerås i ärenden, men Pyrola skyggade då gärna för tåget, och
när jag första gången som student cyklade över järnvägen, undrade jag
ett ögonblick om jag inte skulle stiga av och leda även stålhästen.
Som barn brukade jag också rida i vall eller till vattning med Pyrola.
När jag därvid en gång retat henne med ett spö, satte hon av i galopp,
och jag måste luta mig över hennes man för att inte få huvudet krossat
när hon rusade in i stallet. Men då överraskade den kloka hästen mig
med att tvärstanna utanför ingången för att inte sätta mig i fara, varvid
jag sakteligen gled av utan att skada mig. Värre höll det på att gå när
jag en gång, utan att ha så mycket som en grimma, försökte komma upp
på Pyrola när hon gick och betade i hagen. Med ett grabbtag i manen
ledde jag henne till en gärdesgård, men då märkte hon min avsikt, och
när jag envisades, kom hon att — troligen inte med vilja — sätta sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
