Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Barkarö prästgård och mina föräldrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stora hov på min högra fot, som alltsedan dess är lite plattare än den
andra. Jag linkade hem och lyckades verkligen komma ifrån äventyret
utan att behöva låtsa om saken.
Det var stor sorg i familjen när Pyrola måste sluta. Liksom Gustav
Adolf hade hon »med åren blivit tämligen fet» och fick bara med
svårighet rum mellan skacklorna på den lilla läkardroskan, som min far hade
inköpt. — För djur hade jag i allmänhet mera hjärta än för människor
och grät rätt strida tårar för varje gång grisen måste slaktas. Och när
min lilla svart- och vita King Charleshund blev ihjälbiten av klockarens
Diana, skrev jag en elegi på distikon:
Stackars olyckliga vän, du min lilla förtjusande Tyra,
ack varför rycktes du bort, reddes i förtid din grav?
Kunde med klagan och suckar jag rycka dig bort från de döda,
vore du levande snart, nu endast minnet är kvar — — —
För övrigt har jag alltid hållit min far räkning för att han lät mig leka
med statar- och torparbarnen. Om hösten gick vi i sluten trupp ut till de
vildvuxna små hagmarkerna, där vi plockade vantarna fulla av frusna
»stärkbär» (slån) och nypon, tills man måste stoppa fingrarna i munnen
för att inte förfrysa dem. Socknen var så delad mellan stora egendomar,
— Fullerö, Tidö och Barkarö Gård — att inte mer jord fanns över än
till prästgård, ett halvt akademihemman och en enda riktig bondgård.
Med statarbarnen hade jag vilda fejder med snöboll eller trissa, och
det hände en gång att jag skadade mig rätt illa på slängkälke. Vid
folkskolepojkarnas exercis på vägarna kring kyrkbyn marscherade jag på
eget bevåg med, utan att låta mig bekomma av skollärarns leende. På
det hela taget fick jag en ljus blick på statfolkets hemliv, trots fattigdom
och brännvin och snusk. I tolvårsåldern vankades nya erfarenheter, ty
då kunde jag rentav smyga mig med på s. k. »bjudningsdanser» —
subskriberade baler i torpstugorna, där kavaljererna för trängselns skull
måste ta damerna i knäet mellan danserna. Jag blev rätt hårdhänt
hämtad därifrån av min syster.
En av de finaste människor jag råkat var för övrigt en av våra
tjänsteflickor, som kom till oss när jag var sju år och slutligen gifte sig med
vår dräng Karl — han som tillverkade ett gevär åt mig med smidd
bajonett till belöning för att jag drog bälgen åt honom i smedjan. Mathilda
kom från en statarfamilj som aldrig haft mer än ett kök att bo i, men
där de sex barnens uppfostran var mönstergill i fråga om gudsfruktan
och hederlighet. Hon levde till åttiosju års ålder (dog först 1946) och
hade vår prästgård i ljust minne.
Ett barndomsminne som haft ett starkt inflytande på min utveckling,
var en gjutjärnsgravvård över min fars företrädare, prosten Jakob
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Jan 9 14:55:55 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/trotsig/0013.html
