Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Barkarö prästgård och mina föräldrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Wahlqvist. Han var ursprungligen smed i Hallstahammar, kom först sent till
studier och tycktes aldrig hos sin omgivning ha efterlämnat något
intryck av andlighet. Prästgårdsarrendatorn berättade för mig, att prosten
en gång sagt till honom: »I går när jag stod för altaret, kom jag att
tänka på att vi kunde köra ut gödseln i dag på måndagen.» Och när hans
andra hustru låg för döden, hade han sagt åt omgivningen att inte väcka
honom, om hon skulle dö under natten, »för det fick han ju tids nog
veta». Inskriptionen på hans gravvård börjar naturligtvis med
HÄR HVILAR PROSTEN JAKOB WAHLQVIST,
varpå följer en skäligen enkel meritlista, åtföljd av ett långt tomrum.
Och slutligen kommer de betecknande orden:
med sina båda hustrur.
När jag nyss börjat bibliska historien undrade jag alltid, om prosten
liksom patriarkerna haft dem bägge på samma gång, men när jag blev
lite äldre, föranledde den sista raden en del funderingar om varför inte
de bägge fruarna liksom patriarkens hustrur kunde ha hedrats med
sina namn. Den ena hade ju till på köpet varit biskopsdotter och alltså
i rang stått betydligt över sin man!
Mitt bästa barndomsminne är dock den lilla kyrkan med sina tunga,
senromanska murar och valv, sitt Cronstedtska gravkor under
sakristigolvet och sin holländska tavla, föreställande Simeon och Jesusbarnet,
vartill en replik finns i Malmbergets kapell. Inskriptionen på storklockan,
anbringad då den omgöts efter eldsvådan 1771, som utbröt mitt i
kungsringningen för Adolf Fredrik, förde klockans ålder till slutet av
tiohundratalet, varför Barkarö måtte höra till Sveriges äldsta kyrkor. Det låga,
avtrubbade tornet kallades av Gottfrid Billing vid hans visitation för
»en karl utan hatt», men det ser i mitt tycke bra mycket gemytligare ut
än de kalla Hårlemanska lyktorna, »upplysningens» symbol, som blev en
vanprydnad för så många västmanländska kyrkor, då man ännu behövde
undvika tornspiror för åskans skull. För oss barn hade nedre
tornrummet sina särskilda behag: det var alltid ett nöje att där få avlösa
klockarens jungfru vid den obligatoriska kvällsklämtningen kl. 6. Därvid fick
vi med lösa småstenar som ett slags ersättning för radband hålla reda
på de nio slagen, ett för vardera av inledningsord, böner och slutord i
Fader vår. Där hade man också någon gång det extranöjet att få klämta
vid eldsvådor, olika slags klämtslag för olika trakter av socknen. Jag
minns att jag fick blåsor i händerna efter två dylika timslånga
klämtningar, liksom att jag från tornrummet åsåg den stora Köpingbranden,
som syntes förträffligt tre mil fågelvägen. Från tornet hade man för
övrigt en skrämmande anblick av den mörka kyrkvinden, där de kupiga
valven, sedda ovanifrån, för min fantasi tog sig ut ungefär som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Jan 9 14:55:55 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/trotsig/0014.html
