Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Barkarö prästgård och mina föräldrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
molntapparna på titelvinjetten till pappas gamla psalmbok, där Moses
tronade med långt skägg och lagtavlorna i handen. Jag var visst inte så
alldeles säker på att inte Moses kunde sitta längst därinne i mörkret, och
när jag en gång lyckats smitta Adde och Milla Falk med samma undran,
kröp vi en kväll in ett gott stycke på valven för att vara duktiga.
Vid julottan var kyrkan för liten för den till åttahundra personer
uppgående församlingen, precis som vid pingsten, då nattvardsbarnen »stod
på gången». Nu stod en hel mängd fullvuxet folk på gången. Själva
vapenhuset var fullt med halvstora pojkar, som jag på annandagen skulle
få återse, när de som vitklädda stjärngossar med en kolsvart Judas ibland
sig, utanför vårt sängkammarfönster brukade sjunga den gamla visan:
Guds son är född i Betlehem på denna dag,
allt efter Guds eget välbehag
och vorden kött...
Det var svårt att säga vad som var roligast, juldagen eller julafton.
Förberedelserna till julen började i mycket god tid. Prästgårdens
lantbruk var utarrenderat, men till julen hade vi både ko och gris, och deras
tillvaratagande fick hela huset känning av, liksom av storbaket. Under
en tid hade vi både hårda rågkakor och stångkorvar upphängda på
stänger i kökstaket. Men till jul hade man också finbak med mjukt bröd
— något så sällsynt att jag sedan nästan hela mitt liv betraktat det som
lyx. Degen till småbrödet anförtroddes åt familjens yngsta telning att
röra, varvid hon dock ofta missbrukade förtroendet.
Det var helt och hållet min mor som bestämde julsederna, eftersom
pappa kom från bondesläkt, som i hans barndom aldrig hade julgran eller
julklappar. Han var också alltid nervös för att den tända granen skulle
kunna ställa till eldsvådor. Vid kvällsbordet var tjänarna med — dräng,
köksa och husjungfru, som fick sina julklappar med verser på liksom
vi andra. Det var den tiden, då en dränglön på landet för året utgjordes
av 120 kronor och en jungfrulön av 75. Julklapparna var naturligtvis i
stil härmed, men skillnaden i dyrbarhet mellan tjänarnas och familjens
var inte så stor. Någon gång förekom till min förtjusning en kolossal
halmdocka, utstyrd i min fars avlagda kläder, vilka överlämnades till
drängen. Alltid var han dock inte så nöjd utan klagade över att
»körkherrns böxor var så blanka i ändan, för han sitter så mycke».
Jag var den enda i huset som fick leksaker, och hade vi på grund av
min fars kroniska heshet någon hjälppräst till jul, som intresserade sig
för mina systrar, så kunde jag vara säker om en rikligare skörd än
vanligt. Nya dockor roade mig därvid mindre, då jag redan vid tre år hade
fått min utkorade, en pojke med trikåansikte och pärlögon, som jag
sedan älskade mer än alla fagra porslinsdockor och ännu har bevarat som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Jan 9 14:55:55 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/trotsig/0015.html
