Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Barkarö prästgård och mina föräldrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vittnesbörd om min dåtida smak. Han hette Knut Johan Meurlin till
minne av mitt första svärmeri vid fyra år för en pojke om fjorton, som
hade ett rörande tålamod med min efterhängsenhet. Jag fick det största
julbordet, där gotterna på sina guldkantade tallrikar omgavs av sådana
dockor, som bara kom fram vid julen. Där fanns mammas egen docka,
grevinnan Silfverhjelm i sidenkrinolin och hennes enklare moatjé, Sofia
Lovisa Björklund, uppkallad efter en trotjänarinna. Gladast var jag dock
åt ett handklaver från en prästfarbror, som ihärdigt men hopplöst
väntade på att få bli min svåger. Böcker vankades först senare, men den
första jag minns var en bilderbok med rysansvärda färgtryck och
tysksentimentala verser — »Min goda mor, mitt allt på jorden.» Eller »Ur
vår Frälsares liv på jorden. En liten bok för de små.» De som varit
med om sådant, borde ju mer än andra kunna uppskatta Ottilia
Adelborg, John Bauer och Elsa Beskow.
Mina lyckligaste ögonblick kom dock inte på julaftonen, utan på
julmorgonen. Jag som till tio års ålder sov i sängkammaren, väcktes först
sedan föräldrarna för längesedan stigit upp, och då var klockan ändå inte
stort mer än fyra, men så var också julottan klockan fem. Jag blev
klarvaken på ögonblicket genom den underbara syn jag mötte, när jag från
min lilla säng i hörnet såg julgranen i all sin glans stå på pianot, för
att den skulle kunna ses av kyrkfolket. Den förgyllda pappstjärnan,
tillverkad av min artistsyster, glänste i toppen, belyst av både vaxljusen i
granen och av stearinljus i alla fönster. Min mor som var ytterligt
konservativ i vanor, tålde inte lampor, vilket nog gjorde belysningen rätt
dyr för oss. Men i halvdunklet erinrade jag mig alla gårdagens
härligheter, inte minst den stora psalmboken, som mina lekkamrater kallade
»mormorspsalmbok», och byskomakarens höga knäppkängor med rött
yllefoder, som jag skulle få inviga i julottan. Sedan man fått sin
saffranskrans och sin enda kopp riktigt kaffe — jag som eljest bara fått
smaka en sked av min fars kopp — var det bäst att skynda sig till
kyrkan.
Landsvägen gick runt om trädgården, och snart kunde man genom
iskristallerna på fönstren se hur människorna började strömma till. Själv
hade jag min egen föreställning om vad som menades med ordet
människa: eftersom det användes om kyrkfolket, begrep jag snart, att det
betydde en kvinnlig varelse i doffelkappa och svart sidenschalett.
Småningom nödgades jag dock medge att även karlar i svarta vadmalsrockar
och välsmorda långstövlar kunde räknas till människor — ja kanske
rentav också den puckelryggiga skomakaren på Askö, som jag efter en
bilderbok i all oskuld hade döpt till »dromedar»!
Och nu kom kyrkan, den stora upplevelsen, då ljusbågarna i fönstren
verkade trolleri mot det blåsvarta mörkret därute. Men så glömde man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
