Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Barkarö prästgård och mina föräldrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
allting annat för den gladaste av psalmer — den som talte om en
morgonstund, som även jag kunde begripa, hade gull i mun. Allting föreföll mig
underbart: talgdankarna i sina bleckpipor, grevens i sina pälsar och
pappa för altaret i den svarta mässhaken med silverkorset.
Det som står bäst kvar för mitt minne, det är dock julepisteln ur Jesaja,
just så som den lästes av min fars lite brutna och hesa stämma, medan
den långa vita linnenäsduken, stor som en handduk, som äldre präster på
den tiden ännu brukade begagna, hängde ned från bokpulpeten på predik-
stolen. Pappa var också strängt laglydig i fråga om gudstjänstsed och
ville inte innan man fått en antagen bibelöversättning, på något sätt avvika
från kyrkobibelns ålderdomliga uttryck. Så mycket högtidligare verkade
just därför de ärevördiga orden, som passade så bra inför de många
ljusen:
»Det folket som i mörkret vandrar ser ett stort ljus, och för dem som bo i mörko
lande skin det klarliga — — — Ty allt krig med storm och blodig klädnad skall
uppbrännas och av eld förtärt varda.»
De orden väckte på den tiden bara harmoniska tankar. Krig hade vi
förstås haft för sexti år sedan, och där hade min morfar varit med som
löjtnant och ridit i vita byxor och hög schakå med de silverbeslagna
pistolerna, som pappa hade i sitt skåp, och blivit nerstänkt på smutsiga
vägar i Tyskland och i Norge. Och nu sa folk att det aldrig mer skulle
bli något krig, och då fick man ju försöka ha roligt ändå så gott man
kunde!
Men nu fortsatte den välkända rösten från predikstolen:
— Du gör folkena myckna. Därmed gör du icke glädjena mycken...
Ty oss är fött ett barn: en son är oss given — — —.
Det påminde om att systrarna brukade säga, att detta var den bästa
julgåvan. Och den tanken framkallade så starka funderingar, om man
verkligen hade mera glädje av Jesusbarnet än av de nya knäppkängorna,
att jag måste sträcka ut benen ett tag för att titta på dem — skada att
det röda fodret inte syntes! Sedan gick tiden underbart fort, tills jag
vaknade vid att man började sjunga: »Si natten flyr för dagens fröjd!» Och
sedan fick man gå hem och behövde inte vara med om högmässan, som
ofta i den oeldade kyrkan blev kännbar nog för min fars enfysem, så att
han alltid brukade dricka het buljong i sakristian.
Min far, Johan Gustav Wahlström, var född 1822 och härstammade
från Hedemora, där hantverkarna på samma gång brukade ha egendom
i trakten. Min farfar var gästgivare i staden, min farfarsfar var präst,
men kom aldrig längre än till pastorsadjunkt, då han liksom sonen dog
ung, och min farfars farfar var garvare och rådman. Dessförinnan ledde
stamtavlan till bergsmän i Falun, men dem hade man inte reda på,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
