Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Barkarö prästgård och mina föräldrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eftersom kyrkböckerna hade brunnit upp, såsom det påstods. Nu har man
uppdagat, att en klockare på 1700-talet på grund av pappersbristen helt
enkelt hade skurit bort blad ur böckerna. Min fars barndomsminnen var
tämligen enkla. Som liten parvel hade han obehindrat brukat krypa
mellan benen på skjutshästarna utan att bli skadad, och som sexåring hade
han sett en teatertrupp, där en av Axel von Fersens mördare, Lambert,
befann sig. Ofta fick han vistas på sin morfar Gråbergs bondgård, där
alla åt vid samma bord. Där fick även han sitt lilla brännvinsglas,
när drängarna fick ett stort: det var nyttigt för karlarna, sa morfadern,
och alltså även för den som skulle bli en karl. Sin mor, Katarina
Gråberg, brukade pappa omtala med stor vördnad, inte minst för hennes
ovanliga duglighet. Hon använde också gossen att väva de vanliga
banden för daldräkten i en liten vävstol för barn.
Egentligen är min far det allt överskuggande minnet från min
barndom, därför att jag för honom hade både den starkaste respekten och den
varmaste kärleken. Mitt första minne av pappa är en undersätsig gestalt
i ljusgrå nattrock med röda snören och tofsar, som det var ett stort nöje
att försöka knyta, fast jag måste springa runt, för att mina korta armar
inte nådde om den ganska respektabla magen. Genom hela barndomen var
han mitt ideal, och vad min far hade eller gjorde måste vara det för alla
män normgivande. Eftersom han hade bråckband — den tiden kunde man
inte operera bråck — måste detta i min föreställning vara den egentliga
skillnaden mellan gossar och flickor, och emedan han bara hade tunna
polisonger, måste jag naturligtvis ogilla helskägg. När jag som helt
liten såg min morbror, lektor Hugo Schmidt vid Nya elementarskolan i
Stockholm, sätta sig vid pianot, var det inte fritt att jag kände mig
chockerad, ty när inte pappa spelade, måste det ju vara opassande för
herrar att göra det. Längre fram lärde jag mig beundra min vackra,
mörklockiga morbror med de fina dragen och den mångsidiga bildningen
— han som till min stora häpnad kunde sitta och rätta min mors gamla
notböcker och helst läskade sig med franska tidskrifter. En fulländad
charmör måste han ju ha varit, eftersom jag en gång utbrast till mina
kusiner: »Min pappa är en bonde, men er pappa är en adelsman.» Men
det var nog inte tvivel om att min far var den känsligaste och ömmaste
fadern av dem bägge.
Ännu kan jag när som helst se pappa framför mig, så som han
timtals kunde stå i trädgården och betrakta drängens arbete, som han i
stället kunde haft nytta av att ta del i. Han var då klädd i bredskyggig
halmhatt och kort linnerock, som vanligen genom att han satt stilla så
mycket brukade dra ihop sig baktill i en båge. Tavlan fulländades genom
en brokig snusnäsduk, som vanligen hängde ut ur fickan, och ett tjockt
spanskrör med en liten spade att gräva upp ogräs med. Ansiktet var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
