Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Barkarö prästgård och mina föräldrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
iakttagelser mest biskop Gottfrid Billing själv. Hemma hos oss
imponerade han huvudsakligen genom sitt förfinade diplomatiska väsen och sin
fulländade skådespelartalang, när det gällde att härma några gamla
tankspridda Lunda-professorer, bland vilka vi hade en avlägsen släkting. Men
som religiös personlighet gjorde den varmhjärtade domprosten
Björnström, Wikners vän, ett mycket djupare intryck på mig.
Mycket av min tidiga barndoms troskyldiga vördnad för kyrkan
kvävdes hos mig genom kyrkans egna representanter, och detta redan på ett
tidigt stadium. I början brukade jag för klockarbarnen docera om
prästkallet som »det högsta och bästa av alla». Så förbryllad jag då blev, när
Adde och Milla inte begrep mig bättre än att de trodde, jag mente att
min pappa var förnämare än deras! Den tiden skulle det också varit
otänkbart att prästen varit du med folkskollärarn. I alla fall hade jag
inte kommit ur barndomen, innan jag råkade in i ett visst prästförakt,
från vilket jag inte ens kunde undanta min far, så bittert det också
kändes, då jag alltjämt höll så mycket av honom. Min kärlek blev till sist
ett slags »moderlig» ömhet, sådan som fullvuxna barn kan känna i sitt
medlidande med åldrande föräldrar.
En upplevelse från min barndom blev här på visst sätt avgörande.
När jag satt ensam i expeditionsrummet en söndagsförmiddag, fick jag
tag på en kyrkohandbok, där jag för första gången fick se prästeden i
dess äldre formulering. Det blev för mig en chock, som kom mig att häpna
över hur enkelt och sorglöst både min far och hans ämbetsbröder kunde
ta sitt kall, som dock förband dem att, som det hette »UPPOFFRA
ALLA SJÄLS- OCH KROPPSKRAFTER ÅT ÄMBETETS
UTÖVNING»! Hade jag varit äldre, skulle jag nog kunnat få fram
förmildrande omständigheter. Då för tiden fanns det ju varken söndagsskola
eller församlingsaftnar eller ungdomsrörelse eller prästkonvent, och
dåtidens träaktigt byråkratiska förhållanden gav alls ingen hjälp åt prästens
andliga nödläge. Den stagnerade organisationen med de alltför små
socknarna var som gjord att locka honom till lättja. Umgänget med
sockenborna inskränkte sig vanligen till bjudningar, stämmor med ty åtföljande
sexor eller helt enkelt pastorsexpedition, som fick det vackra namnet
»pastoralvård». Jag kastade verkligen en gång fram till min far det
förslaget, att han skulle besöka stugorna utan att vara kallad i
»sockenbud», men fick då bara till svar att det skulle säkerligen anses framfusigt
och ogrannlaga. Jag gjorde nog den reflexionen att mamma aldrig hade
sådana betänkligheter, när hon ibland kunde ta en hel dag till
vandringar kring socknen. Senare upptäckte jag också i hennes bokskåp en tysk
broschyr med den betecknande titeln: »Von der Notwendigkeit der
Bekehrung des Priesters.» (»Om nödvändigheten av prästens omvändelse.»)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
