Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Barkarö prästgård och mina föräldrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Flyttningen till Barkarö, som inföll samtidigt med att min mor fick
ärva sin fostermor, »tant Böst», tycks för min fars utveckling ha blivit
ödesdiger. Under 50—60-talen hade överflödet på präster börjat sina,
betecknande nog på grund av att de nya kommunikationerna järnväg och
telegraf med den därpå följande omdaningen av postverket började dra
till sig många, som eljest utan någon inre kallelse skulle ha sökt sig till
prästbanan. På den tiden hade min far som vice pastor i ett av stiftets
största pastorat, Munktorp, ofta varit överansträngd, och under den
därpå följande Lundbytiden fick han ibland sköta Barkarö samtidigt. När
han så äntligen blev kyrkoherde där, var »pastoralvården» en
obetydlighet. Den lämnade han för övrigt delvis åt klockaren, som med sina åtta
barn mycket väl behövde varje extraförtjänst. Men sysslolösheten gjorde
min far senil i förtid, och inte sällan kunde han med ett lite generat
leende kalla den röda länstolen i salen sitt »verksamhetsfält». På det
hela taget måste han ha känt sig ganska ensam och även kritiserad i sin
utpräglat intellektuella och energiska familj, som var som gjord att väcka
mindervärdeskänsla hos den enda karlen i hemmet. Han blev på slutet
alltmer inbunden och hans samtal sjönk alltmera ner till anekdoter.
Egentligen har nog min mors överlägsenhet bidragit att förminska och
försvaga min far. Deras kärlek hade börjat med mycken ödmjukhet från
hans sida och många romantiska förväntningar från hennes, men
egentligen var de båda för olika för att riktigt kunna göra varandra lyckliga.
Hon berättade att pappa ibland om nätterna kunde ligga och läsa psalmer
för sig själv, och det fanns nog mer än ett slags längtan bakom detta.
Biskop Gottfrid Billing yttrade i lindrigt maliciös ton vid sin visitation
i Barkarö 1894: »Kyrkoherdens familj är den lärdaste i stiftet.» I viss
mån hade han rätt, fast det ju inte betydde så mycket, men i så fall gick
detta egentligen tillbaka till min mor.
Ida Elisabeth Rebecka Schmidt var en ovanligt vacker kvinna med
fina, regelbundna drag, kolsvart hår, som i naturliga vågor omramade
hennes panna, och smala, uttrycksfulla läppar, skarp haka och hög hals.
På en dagerrotyp från 1850-talet, där hon sitter i rutig sidenklänning med
konstgjorda blommor bredvid sig, verkar hon drottning i varje tum, och
sådan verkade hon också tjugo år senare, då jag minns henne i tjockt
prunefärgat siden med kedja av gamla tyrolergranater om halsen som
värdinna vid något av våra julkalas. Trots livliga gester förde hon sig
med värdighet, och hennes ursprungliga miljö av sjökaptener,
grosshandlare och skeppsredare i Stockholm gav henne prestige framför sin
man, liksom hon var den som fört nästan allt det antika bohaget med sig
till hemmet.
Förmögenheten kom dock icke från hennes eget föräldrahem. Min
morfar, Axel Wilhelm Schmidt, hade efter att som underlöjtnant vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
