Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Barkarö prästgård och mina föräldrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Västgöta regemente ha deltagit i kriget mot Napoleon 1813 och i det norska
fälttåget 1814, omedelbart efter freden som kapten tagit avsked ur
krigstjänsten och blivit lantbrukare vid Stocksund, där Sicrenovägen är
uppkallad efter hans lilla gård. Efter sin mors tidiga död genom olyckshändelse
hade mamma vid elva års ålder kommit till en tysk sjökaptensänka i
Stockholm, fru Henriette Böst, vars förmögenhet hon slutligen fick ärva.
Därifrån kom den egendomliga blandningen av dalkarlstradition och
Stockholmsborgerlighet med tyskt inslag, som präglade vårt hemliv.
Visserligen hade vår morfars far invandrat till Stockholm från Wismar, efter
mitten av 1700-talet, medan den staden ännu var svensk, men i
mammas egen familj hade knappast något tyskt glömt sig kvar, och hon fick
först i sin nya omgivning lära sig tyska. Fast hon aldrig fick någon
egentlig sympati för den tyska kolonin i Stockholm, förstod hon
tvåspråkighetens betydelse för barn och införde tyska som talspråk hemma, så att
till och med tjänarna lärde sig lite därav. Och om jag redan vid sex år
började svara på svenska när man tilltalade mig på tyska, berodde det
nog mest på att lekkamraterna skrattade åt min tyskfärgade
västmanländska, t. ex. »lotfisk» och »schlå» i st. f. lutfisk och slå.
Den uppfostran min mor fått av tant Böst var för sin tid synnerligen
vårdad. Naturligtvis präglades den mest av språk och musik, men det
hindrade icke att hon senare blev starkt intresserad även av historia och
filosofi. Ibland brukade hon säga, att hon velat bli språkforskare. Hon
hade sjungit för hovsångare Berg och spelat för Abraham Mankell, Jenny
Linds båda lärare, och hon brukade tala om Jenny Lind-konserterna, där
det unga kronprinsparets strålande skönhet var det enda som kunde
distrahera från musiken. Trots alla sina olikartade plikter i ett stort
lanthushåll med fyra barn, av vilka de tre äldsta hade henne till lärarinna,
lyckades min mor också hålla sin röst vid vigör. Ännu vid över sexti
år sjöng hon ganska melodiöst sin ungdoms repertoar: Schubert,
Lindblad och Geijer, och undervisade oss alla i spelning.
Det var för övrigt otroligt vad allt hon kunde smälta av tung litteratur
på främmande språk. Jag minns henne stickande strumpor, som hon
kunde göra helt mekaniskt, medan hon på samma gång läste
Montesquieus l’Esprit des lois elfer Gellerts Moralfilosofiska betraktelser. Av
skönlitteratur var de tyska klassikerna naturligtvis hennes nära vänner,
men eljest tycks m:me Staël, George Sand och Dickens på henne ha
gjort det starkaste intrycket. Schillers dramer och Fredrika Bremers
romaner lästes hos oss högt om kvällarna. När mamma på äldre dar längtade
att ha någon att undervisa, läste hon tyska med en av flickorna Falk, som
hon för övrigt — karakterisktiskt nog för hennes mångsidiga intressen —
lyckades bota för den dåförtiden så vanliga skörbjuggen, genom en huskur
av Cremor tartari, som ännu inte blivit föråldrad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
