Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Barkarö prästgård och mina föräldrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARKARÖ PRÄSTGÅRD OCH MINA FÖRÄLDRAR
Mammas livliga gester och flödande talförhet gjorde henne alltid till
medelpunkten, var hon än befann sig. »När jag går i källare och på vind
kan jag höra arior för mig själv», brukade hon säga, men hennes starka
självkänsla, som inte sällan eggade mig till motsägelse, mildrades betyd-
ligt av en självironi, som kom herme att fördra till och med att jag
härmade henne och liknade henne vid Lovisa Ulrika i förhållande till sin
man. Hon gjorde flitiga besök i »fattigstugan», såsom dåtidens primi-
tiva ålderdomshem kallades, och brukade säga att man av folket kunde
lära sig att dö lugnt och undergivet. I socknen betraktades hon därför
som synnerligen »nedrig och gemen» och fick även behålla sina tjänare
länge. Deras arbete skattade hon högre än sin mans och brukade ge den
bästa maten åt dem. »De som arbetar ska ha», hette det. I ett brev på
franska till min syster, som då befann sig i Schweiz, skrev hon om min
far och adjunkten: »De lever som badgäster — ils vivent comme baig-
neurs.» Hennes erfarenhet från Munktorpstiden av supiga och ständigt
obefordrade präster, som levde på prästgårdarnas gästfrihet, kom ofta
fram på ett ganska realistiskt sätt. Då jag för att påskynda repetitionen
till min licentiatexamen läste högt för henne ur någon handbok om inkvi-
sitionens gräsligheter, minns jag att hon utbrast: »Ja min lilla flicka, jag
ser nog att prästerna har varit med om att ställa till bra mycket ont i
världen.» Om materialistiska människor hade hon gärna till hands ett
summariskt: »Da stehen die Ochsen am Berge.»
Mot män var hon över huvud taget synnerligen misstänksam : hon
skröt över att hon hade avstyrt »åtta olyckliga äktenskap» och jag hörde
henne inte sällan säga till unga flickor: »Lita inte på att en karl är hygg-
lig, om han inte super, för då har han i stället något annat otäckstyg
för sig.» Egentligen var det mycket emot hennes vilja, att sprit över
huvud taget förekom i vårt hem, särskilt för hjälpprästernas bruk. En
söndageftermiddag, då pappa haft predikohjälp, upptäckte jag henne i
köket, där hon höll på att slå ut flere glas vatten av olika storlek i en
större bleckbunke för att kunna mäta upp hur mycket sprit bemälte präst,
som var läroverkslärare och regementspastor, hade förtärt till middagen.
Det blev ju inte så litet när det gällde både helan och halvan, pilsnern,
fyra glas vin och ett par glas likör, fast hon naturligtvis inte hade tänkt
på att de olika dryckerna inte var lika alkoholhaltiga.
För sin ungdom har min mor noggrant redovisat genom anteckningar
i berättelseform med fingerade namn, vartill hennes bästa vän, fru Char-
lotte Stuart född Beskow givit nyckeln. De sluter naturligtvis som då-
tidens romaner med giftermålet, men är nedskrivna under de första årens
äktenskap. Stilen är fyrtitalets sirliga och retoriska, och där fattas inte
ens »den vilde ynglingen» — löjtnanten som friar på knä till sin »räd-
dande ängel», som likväl på grund av hans fars ängslan för giftermål med
21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
