Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Barkarö prästgård och mina föräldrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LYDIA WAHLSTRÖM
en fattig flicka med blödande hjärta måste dra sig tillbaka. Ovillkorligen
undrar man hur hennes liv skulle tett sig inom en vidare och mera bildad
miljö. I så fall hade kanske hennes självkänsla blivit mindre utpräglad.
Nu blev hon med sin viljekraft alltid auktoritet för sina vänner, som hon
brevväxlade med hela sitt liv och som ofta kom och hälsade på. Mot dem
visade hon obegränsad trofasthet och hjälpsamhet, och jag fick under
våra besök i Stockholm till min förundran bevittna hur hon kunde upp-
söka ungdomsvänner från baler i den tyska kolonien i Stockholm, även
när de betänkligt ramlat utför i samhällstrappan.
Hennes tillgivenhet visade sig alltid mer i handling än i ord. Jag minns
mig aldrig ha fått en smekning av henne, på sin höjd en klapp på axeln,
och jag har aldrig hört henne säga du till någon annan än pappa. Mellan
mina föräldrar kunde visserligen någon gång förekomma ordväxling, men
jag minns också ömhetsbetygelser, som föranledde mig att, så liten jag
var, till deras stora munterhet citera ett uttryck, som jag fått från tjä-
narna: »Si så väl dä ä mellan Per och mig!» Men den kärleken höll
livet ut, och det visade sig särskilt, då min mor vid 57 års ålder 1883
dukade under för en nervsjukdom. Jag kommer alltid att minnas 1 maj
som en olycksdag, därför att hon då begick ett självmordsförsök, som
gjorde det nödvändigt att söka hospitalsvård. Min far berättade sedan,
att hon på natten bett om förlåtelse för att hon varit hård både mot
honom och oss. Fyra år tillbragte hon nu på Lunds hospital och kom
visserligen ut därifrån botad för tvångstankar, men hade i stället kom-
mit in i en stämning av överspänd glädje, som förenade sig med misstro
mot familjen för att vi »orättvist spärrat in henne». Den exalterade stäm-
ningen varade till 1894, då den åter avlöstes av senil melankoli, som se-
dan aldrig fullt lämnade henne. Då hon därunder envist nekade att
intaga föda och familjen som vanligt i sådana fall inte hade någon makt
med henne, nödgades vi — denna gång blev det jag — föra bort henne,
fast till ett privat hem på landet, där hon fick den bästa vård. Under den
följande tiden råkade jag henne bara två gånger och vill alltid minnas
henne sådan jag sista gången såg henne, stilla inslumrad med det vita,
lockiga håret löst omramande hennes vackra gamla ansikte. Hon var
vid sin död 74 år gammal och begrovs på Barkarö kyrkogård 1 juni 1900.
Någon originell begåvning var hon knappast, och min far hade nog
rätt i att hon saknade fantasi, men hon hade desto mer av receptivitet
och minne, vilja och temperament, och hennes starka rättskänsla och
gammaldags gudsfruktan höll henne uppe i många brydsamma förhål-
landen.
Minnet av mina föräldrar har haft åtskilligt att lära mig. Det har
fullständigt befriat mig från dogmen om moderskärleken som den mest
osjälviska i världen, fast den kan vara uppblandad med både maktlyst-
22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
