Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De fyra systrarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“rd TerJETHM Hi his lid Ball M Hi Ed Eil Mid I • iit i » hi a i- ’ i «8
DE FYRA SYSTRARNA
Av mina systrars berättelser från sin barndom förstod jag,
att de blivit strängt uppfostrade såsom jag aldrig blivit. Egentligen var
vi fyra systrar så pass utpräglade personligheter, att det nog ibland
kunde framkalla kollisioner både mellan oss inbördes och mellan oss och
föräldrarna. Mamma kallade oss vid ganska träffande öknamn, »Kliniken»
för Ida, sjuksköterskan, »Praktiken» för Edit, husmodern, »Estetiken» för
Clara, lärarinnan, och »Kritiken» för undertecknad. Den äldsta, Ida, var
enligt min gissning uppkallad lika mycket efter pappas första kärlek, som
han ej riktigt kunnat glömma och som mamma alltid var lite svartsjuk på.
Ida hade ingenting av vår mors skönhet mer än ett praktfullt kolsvart hår,
som gjorde henne ganska mycket besvär och som hon delvis måste klippa av
för arbetets skull, när hon 1877 blev Rödakorssköterska. Mamma var aldrig
glad åt att hon valt detta för en dåtida »bättre flicka» ännu rätt sällsynta kall
och skulle hellre sett att hon blivit läkare. Men i så fall skulle hon ha blivit
banbrytare, och därtill var hon med sin böjliga och lite okritiska natur
knappast skapad. Dessutom var hon den enda sjukliga i denna robusta fa-
milj, där sjukdom nästan betraktades som ett icke straffbart brott eller
som simulering. Det påstods rent av att Ida fem gånger haft lunginflam-
mation. Att hon ändock orkade med att i många år vara sjuksköterska
och verkligen trivas därmed, är bara ett bevis på att man sällan blir över-
ansträngd av sådant arbete som man älskar. Hon hörde ju till de första
årgångarna av unga bildade kvinnor inom detta område, de som dyrkade
Kallet med stor bokstav och aldrig tänkte på vila eller löneförhöjning,
därför att de i nödfall alltid hade sina goda hem att falla tillbaka på.
Snart blev hon märkt av det tunga arbetet, men hon slutade därmed först
sedan hon ådragit sig en svår ledgångsreumatism med ty åtföljande
hjärtfel. Hon berättade en gång som något helt naturligt att när en
döende smittkoppspatient bett henne om en kyss, hon utan tvekan hade
villfarit hennes begäran. »Gud skulle väl rädda mig, om jag var barm-
härtig», tillade hon segervisst. Och sedan hon tagit avsked och bosatt sig
i Linköping, därför att där, åtminstone vid Drottninggatan där hon själv
bodde, »fanns så många troende», var hon outtröttligt verksam med be-
sök på sjukhus och välgörenhetsinrättningar.
Ida dog 1928 vid 74 års ålder, på samma sätt som min mor, utan
egentlig sjukdom, och hennes sista ord på kvällen till sin vårdarinna var
24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
