Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De fyra systrarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LYDIA WAHLSTRÖM
Hans »luterska» klumpighet sårade på mer än ett sätt min systers både
etiska och estetiska känslor, och detta inverkade även på hennes religiösa
uppfattning, som alltmer närmade sig statskyrkans.
Min tredje syster, Clara, fick slutligen på grund av sina långa utlands-
vistelser en viss kontinental inriktning. I början hade Clara fått stanna
hemma, först för att läsa med mig tills jag blev fjorton år, då jag läm-
nade hemmet till följd av mammas sjukdom, och sedan för att överta
hushållet under mammas bortovaro. Hon var den av systrarna, som fick
det starkaste inflytandet på min utveckling och som jag nog också dju-
past höll av. Hennes oregelbundna men charmfulla utseende med den
låga pannan, den känsliga munnen och det tjocka, mörkbruna håret, som
i naturliga korkskruvslockar föll ned i nacken, ansågs härröra från ett
baltiskt inslag i min mors släkt, och ändå kunde mamma ibland kalla
henne en bortbyting, som hon inte riktigt kändes vid. Jag fick snart det
intrycket att Clara som barn känt sig ensam och litet förtryckt, och det
inte bara av föräldrarna utan också av sina bägge äldre systrar, som
tyckte att hon var för liten att leka med. Hon gick omkring för sig själv
och sjöng på den vanliga vaggvisemelodien :
Stackars lilla snälla jag.
som har så rysligt tråkigt !
I alla händelser ville Clara på äldre dar aldrig tala om sin barndom och
sade bara, att det mesta hon sett av prästgårdsskildringar föreföll henne
vara förljuget skönmåleri. Denna bitterhet kunde gott förklaras genom
att hon ensam fått vistas i hemmet, när de äldre systrarna flög ut, och
att hon redan efter fyllda elva år fått vara min barnjungfru och sedan
min lärarinna. Under Barkarötiden var det nog i det religiösa hon sökte
sin största tröst. Under denna tid fick hon dock göra två utflykter hem-
ifrån, båda på 70-talet till Paris, dit hon också kom tillbaka för att ta
lärarinneexamen i franska (1888). De två följande åren var hon lärarinna
i en vingårdsägarfamilj i franska Schweiz och fick därpå anställning vid
Brummerska flickskolan i Stockholm, som hon lämnade 1910 för sin före-
läsningsverksamhet. Hon hade helst velat ägna sig åt språkstudier och
lärde sig på egen hand både latin och italienska, vid 55 år även spanska.
Detta allt hade hon god nytta av för de utländska kongresser, där hon
slutligen kom att representera Sverige som sekreterare i föreningen
Vaksamhet i kampen mot den vita slavhandeln. Det var denna verk-
samhet som gjorde att hon under 1900-talets två första decennier kom
att bli en av Sveriges mest anlitade populärvetenskapliga föreläsare
— det var endast Emil Svensén och Ernst Liljedahl som där kunde tävla
med henne. De kvinnliga föreläsarnas popularitet den tiden förklaras
kanske bäst med några välmenta ord av en bruksarbetare i Västmanland,
28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
