Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De fyra systrarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LYDIA WAHLSTRÖM
läst igenom den tolv gånger. Att döma av förstrykningarna hade hennes
egen kraftiga natur en viss dragning åt Gamla Testamentet, och hon
brukade ofta säga att om en jude verkligen handlar efter sin tro, blir han
salig likaväl som en kristen.
Att detta slags gudsfruktan inte kunde ha något till övers för pietism
och frikyrklighet är självklart, och därför blev den waldenströmska väc-
kelserörelsens inträde i hemmet ännu mera motbjudande för henne än
för min far. Waldenströms mycket spridda folkbok »Brukspatron Adam-
son eller Var bor du?» läste jag i brist på bättre som sagbok vid sidan av
Bunyans »Kristens resa», fast naturligtvis den senare mycket mera lade
beslag på barnfantasin, eftersom den hade en konstnär till författare.
Naturligtvis fick också jag, så liten jag var, någon känning av den
tryckta stämningen i hemmet. Jag var ju alldeles särskilt min fars flicka
och kände mig därför en smula fientlig mot de stora systrarnas uppror.
De försökte ju också hålla efter mig, när de tyckte att jag blev alltför
bortskämd av föräldrarna. På våra vindsrum talte de den tiden rätt
mycket engelska, för att jag inte skulle begripa vad som sades — tyska
begrep jag alltför väl — och de fick rätt roligt, när jag en gång uppfattade
ordet newspaper som »snuspappa». Egentligen kunde allt detta ha blivit
farligt för min utveckling, men lyckligtvis var båda parterna alltför kloka
och hederliga för att vilja använda mig som spion. Längre fram vaknade
även inom mig, delvis genom impulser från min mor, upprorsandan mot
den prästerliga trögheten runtomkring oss.
Själv kände jag mig tidigt en smula ensam i mitt hem och längtade
antingen till mina lekkamrater eller till pappas rum för att tala politik
och historia. Det var bra mycket roligare än främmande tanters tjat
om pigor, krämpor och barn, vilket också mamma föraktade. Med syst-
rarna kunde jag för ålderns skull inte ha så mycket gemensamt: den som
var näst mig var ju elva år äldre, och jag tordes inte säga du till dem,
förrän jag var fullvuxen — det var inte utan att jag betraktade även
dem som gamla tanter. Därav har en viss misstro mot äldre personer och
förkärlek för yngre suttit kvar hos mig. Det betydde väl också något,
att jag kom till i ett slags skarv i vår tillvaro och bara hörde berättas
som en saga om de äldres liv i Munktorp och Lundby. Flyttningen till
Barkarö inträffade dessutom ungefär samtidigt med tant Bösts död, som
gjorde min mor till en efter dåtidens förhållanden rik arvinge, fast det
inte ändrade något i våra enkla vardagsvanor. Sill och fläsk, skum-
mjölksost och vattgröt var den vanliga födan, mellanmål vankades aldrig,
fast jag nog som helt liten sökte få lite med av tjänarnas mat. En gång
överraskades jag av min mor, när jag, antagligen vid två års ålder, satt
på drängens förskinnsklädda knä i hans vrå vid köksskänken och med
hans egen träsked fick smaka på ärtsoppan. Som jag alltid hade god aptit,
30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
