Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De fyra systrarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LYDIA WAHLSTRÖM
jag inte sällan märka, att hon var stolt över mig: »Den flickan kommer
nog att bli något, för hon armbågar sig fram i världen», hette det. Och
hon som själv aldrig dolde sina antipatier mot vad hon kallade husligt
»släpgöra», liksom mot manligt översitteri och prästerlig undermålighet,
hade inte svårt att fatta min gryende radikalism, som gick åt precis
samma håll. Det var ju alldeles i min mors anda som jag egenmäktigt
ändrade välskrivningstimmarnas förskrift till : »Kvinnans kallelse som
maka och mor är låg’», fast det skulle stå hög. Jag var då nyss fyllda
fjorton år och var naturligtvis för stursk och för sanningsälskande att
sitta och skriva i oändlig upprepning någonting som jag inte kunde hålla
med om.
Redan från det jag var tre månader gammal lär jag ha blivit uppfödd
med flaska och hade en otålig barnjungfru, som slängde mig i vaggan,
när jag skrek, vilket inte var så sällsynt. Jag blev också själv en stor
slagskämpe, och jungfrurna, som jag eljest kom bra överens med, hyvade
ibland ut mig ur köket, när jag blev alltför bråkig och rentav kunde hota
dem med en kökskniv. Gamla Sofi, som följt familjen från Munktorps-
och Lundbytiderna, var den enda som fördrog allting och även tillät att
jag byggde järnväg på köksgolvet med vedklabbar. Hon räddade mig
också en gång från »en överhängande livsfara», då jag nämligen gungade
på en dörr och råkat få in min späda armbåge i dörrspringan och tjöt i
himmelens sky, i förvissning om att inte kunna komma loss annat än om
man högg av mig armen. Jag kände mig något skamsen, när Sofi räddade
mig bara genom att vrida på dörrn, men minnet av denna fasans stund
sitter ännu livligt i mig. Från samma tid, antagligen i tvåårsåldern, har
jag också ett minne av min tidiga aggressivitet. De hade — troligen
på goda skäl — skrattat åt mig i köket, men jag viskade för mig själv:
»ta schlå dom», varpå jag letade rätt på en rotting ur vedlåren i farstun
och drev till den första bästa, som just råkade vara den alldeles oskyldiga
Sofi, så hon fick en stor bula i pannan och jag fick smörj efteråt. Ännu
under min mycket polemiska rösträttstid tänkte jag ibland : »ta schlå dom»,
medan jag skrev på någon skarp artikel.
Slagskämpen gick inte så lätt ur mig. I ett brev till min syster Ida, då
jag var nyss fyllda nio år, berättar jag om en Stockholmspojke, »som
skryter blott om sig själv och visar sig viktig i allting, däribland i kroc-
ketspelet. Det blev ett hårt slagsmål mellan mig och honom, när vi lekte
konungarike. Han ville ta vår fana, och jag var fanvaktare och höll i den
hårt. Han blev rysligt ond och rev dän skinnet på mig på ett ställe på
handen. Men jag fängslade honom och han måste stå där fången, ty
Alida kom mig till hjälp». I tioårsåldern berättar jag, att jag kommit
i slagsmål med Clara, och hon körde ut mig. Då lovade jag vid heder
och ära att ej slå Clara, om jag kom in, men jag höll icke mitt löfte.
32
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
