Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De fyra systrarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE FYRA SYSTRARNA
Då blev jag medborgerligt förtroende förlustig och för att slippa det
måste jag gå ikring vinden i mörkret och gjorde det även.» — Det måtte
ha varit somi botgöring för min elakhet, jag längre ned skriver: »Jag
läser nu varje dag för Clara. Hon har allt bra mycket arbete för mig.»
Ännu vid sexton år omtalar jag dook ett slagsmål med en Ikamrat, som, be-
tecknande nog, lyckats reta upp mig genom att hon oupphörligt tappade
sina alltför höga klackar.
Stryk fick jag åtskilliga gånger under min tidiga barndom, och då så
gott som alltid av mamma, vars popularitet nog inte vann på denna bö-
delsgärning. Mig till skräck och varnagel och främmande till stor glädje
och försmädlighet hängde den tiden ett björkris på hennes handduks-
hållare i sängkammaren. Däremot kan jag inte påminna mig annat än
att jag fann det ganska rättvist. »Jag blir inte hygglig förrän jag får
stryk», skrek jag en gång snyftande, och endast en enda gång då mamma
gav mig en örfil, minns jag mig ha haft svårt att förlåta henne. »De tre
stora» fann mig alltid hemskt ouppfostrad, men det var aldrig värt att
mamma drog fram dem som exempel för mig, för då svarade jag bara :
»Tror inte mamma, att om jag får en liten syster, mamma skulle säga
till henne : ’Se på Lydia, så snäll hon är’...»
För övrigt upptäckte jag snart att straffet ofta uteblev, om jag bara
sanningsenligt redogjorde för vad jag hade ställt till, och detta grundade
hos mig ett slags egennyttig sanningskärlek, som jag var ganska stolt över.
Den yttrade sig i en benägenhet för bikt, som mera smakade högfärd
än ånger över synden. Vissa saker förteg dock även jag, och tidigt hade
jag funnit på att indela synderna i sådana som man kunde bekänna —
t. ex. sådant strunt som egenkärlek, häftighet och elakhet — och sådana
som man inte tordes tala om och som därför var synd mot den helige
Ande. I åtta—nioårs-åldern undgick inte heller jag många småbarns
erfarenhet av en förförande äldre man, och att han under en längre tid
var min fars predikohjälp gjorde inte saken bättre. I pubertetsåldern dök
detta minne sedan upp i mig och föranledde ett slags nevros, som jag slut-
ligen inte kunde dölja för mamma. Hon sade mig, att hon aldrig tålt
karlen, men förstörde också den dagbok som jag då, 1882, höll på att
skriva.
Eljest hade jag i fråga om dylika ting nästan kunnat säga som
Lovisa Ulrika på sin dödsbädd sade till prästen som bad henne bekänna
sina synder: »Jag vet mig aldrig i det väsentliga ha felat mot det Högsta
Väsendet.» Som alla normala barn hade jag naturligtvis min sexuella
nyfikenhet, och vår dräng Söderqvist underrättade mig en gång — för
resten på ett ganska fint sätt — om att kvinnor måste vara sjuka, när
de fick barn. Däremot gav mig mitt studium av gamle Hartmans bok
»Husläkaren» bara en förvirrad och skrämmande föreställning om att jag
3 — Trotsig och försagd. 33
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
