Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De fyra systrarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LYDIA WAHLSTRÖM
vid 15 år måste råka ut för någon hemsk och oanständig sjukdom, som
sedan regelbundet skulle återkomma. Men detta var ju rena rama orätt-
visan mot kvinnorna, tänkte jag, och Gud kan ju inte ställa till med orätt-
visor. Alltså kunde det inte finnas någon Gud, tänkte jag till sist, och
konsekvent som jag var, körde jag bort Clara, när hon ville läsa afton-
bön med mig. Naturligtvis föll det mig inte in att tala om orsaken för
henne, för stort folk — utom tjänstfolket, som var mina förtrogna — be-
grep ju aldrig någonting. Och om nu någon läsare inbillar sig, »that such
things don’t happen here», så vill jag bara säga, att jag under 20- och
30-talen hittat liknande okunnighet bland mina egna elever. Och i krist-
liga tidningars frågor och svar finner man även nu bevis på de kristnas
ovilja mot att se den sexuella verkligheten i ansiktet.
Det ömhetsbehov som måste vara naturligt för ett barn med så föga
erfarenhet av moderskärlek som jag, kastade sig en tid över en fyra år
äldre grannflicka, som utom ett par ovanligt vackra, mörka ögon också
hade den romantiska egenskapen att vara tuberkulos. Mellan åtta- och
tolv-årsåldern höll jag trofast ut med denna dyrkan, som blev dubbelt
anspråkslös, både därför att jag när som helst kunde frukta att förlora
henne och för att jag som liten inte kunde begära något av en »så stor»
flicka.
Eftersom min far bara hade flickor, var det ju inte så underligt om
han uppfostrade mig till pojke — så tydliga anlag som jag hade därför.
Att gråta var »fegt och omanligt». Tidigt hade jag gjort upp för mig ett
manlighetens och tapperhetens ideal, som jag ställde i motsats mot den
djupt föraktade kvinnligheten. Tyvärr fick jag sällan hos någon annan
uppleva detta ideal, ty de pojkar jag råkade var nästan alltid något
yngre än jag och stod i »förståndsgåvor» därför ojämförligt lägre. Det
blev indianböckerna som fick ersätta vad jag saknade i verkligheten, och
därför hörde också sporten med bland mina intressen. Vid tio år kunde
jag simma och åka skridsko, men skidor omtalas bara en gång i mina
brev, och över huvud låg ju sportintresset t. o. m. i Norge på den tiden
i sin linda. Pappa tycktes heller inte ta illa upp, när jag fick heta pojk-
flicka eller när domprosten Björnström i Västerås kallade mig för
»ett naturens misstag».
Fast min far aldrig sade det, har det alltmer blivit tydligt för mig,
att han betraktade mig som ersättning för en utebliven son. Hans intresse
både för* min kroppsliga hälsa och min själsliga utveckling tyder därpå,
och jag var nog den enda i familjen som han talade historia och även en
smula politik med. 70-talet var ju Plevnakrigets och försvarsdebatternas
tid, och ön S.-Barthélemys avträdande gick min fosterlandsstolthet nära.
Tidvis kände jag mig dock hämmad av att vara flicka och förklarade en
gång i köket : »Det är bra tråkigt, att jag inte har blivit pojke, men
34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
