Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De fyra systrarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE FYRA SYSTRARNA
jag ska i alla fall bli allting, som jag skulle ha blivit då — jag ska komma
till kungens slott.» Naturligtvis hade jag helst velat bli präst liksom
pappa, och det var ju en chock, när jag upptäckte att jag som kvinna
inte kunde bli det. Att jag inte hade någon bror gjorde för övrigt att jag
ofta kände mig blyg för män.
För prästbarn med intellektuell läggning ligger en smula filosofisk
spekulation nära till hands, och jag hade före tolvårsåldern en själslig
upplevelse som jag bara i en enda bok och hos en enda tevande människa
funnit någon motsvarighet till. Boken var Olive Schreiners högintelli-
genta »Story of an African farm», som senare föll i mina händer med
den intetsägande titeln »Under Afrikas himmel», men som nu har kom-
mit ut i ny svensk översättning. Författaren beskriver där hur hennes
alter ego, den lille gossen, en dag då han vaktar strutsar långt bort från
hemmet, så plötsligt upptäcker sin absoluta ensamhet som individ, att
han i förfäran springer hem för att undgå ensamheten med sig själv. Jag
fick samma skrämselförnimmelse av självmedvetandets uppvaknande en
eftermiddag, när jag satt och läste läxor på vindsrummet där jag brukade
ha mina lektioner. Familjen var utgången, så jag hade bara husjungfrun,
den originella Leontine, att förtro mig till. Men när jag frågade henne,
»om hon inte kände det otäckt, att hon bara var Leontine och ingen
annan människa alls», så trodde hon visst att jag hade blivit galen. Oupp-
hörligt har jag sedan i mina gymnasieringar i Åhlinum frågat om någon
haft en liknande upplevelse, men aldrig fått något gensvar, utom hos en
enda elev, och hon hette Karin Boye.
Hos mig försvann naturligtvis denna förskräckelse ganska snart, och
jag vande mig vid olyckan att vara en individ. För all slags ensamhets-
känsla höll jag mig för övrigt skadeslös genom att leva i en diktad värld,
där jag antingen var kung eller munk, sjöman eller rövarhövding, martyr
eller bödel, präst eller krigare, men alltid något slags romantisk hjälte-
skepnad.
Jag undrar verkligen om något barn mera grundligt än jag kunnat
ägna sig åt hjältedyrkan. Den kom naturligtvis ur min läsning, som bara
till mycket ringa del utgjordes av vanliga barn- och ungdomsböcker, t. ex.
Marryat och Cooper. Den mestadels lite trångsinta censur, som min mors
upplysningsrädsla för sagor och mina systrars religiösa nit utövade över
min lektyr, gjorde att till och med Fältskärns berättelser inte kom i mina
händer förrän jag var sjutton år. Andersens sagor kom jag lyckligtvis
redan vid elva år över i min systers hem i Gävle. Men mina verkliga
hjältar hittade jag dock mest inom kyrkohistorien. Vid sju års ålder fann
jag på min fars bord den illustrerade läseboken Livsbilder ur kyrkans
historia, och allteftersom dess gula häften kom ut, svärmade jag i tur
35
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
