Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De fyra systrarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LYDIA WAHLSTRÖM
och ordning för martyrerna, korsfararna, Cromwell och Schleiermacher,
fast jag om den tyske teologen inte begrep mer än att han såg bra ut.
Naturligtvis måste dock Gustav Adolf och Karl XII främst höra till
mitt bildgalleri : ibland bad jag allvarligt till Gud att snart få dö, så att
jag skulle få råka dem i himmelen och möjligen få träda i deras tjänst.
Ingemanns hjältar, Valdemarerna och drots Peder Hessel, hörde sedan
till mina favoriter, men de avlöstes när jag var 14 år av östgotakungarna
Totila, Vitiges och Teja i Felix Dahns roman »En strid om Rom». För
min framtida inriktning mot historia, där det personliga alltid intresserat
mig mest, har naturligtvis detta fantasiliv under barndomen haft icke så
litet att betyda.
Även när jag var tillsammans med mina lekkamrater levde jag i en
drömvärld, där jag var medelpunkten, och där jag inordnade även min
närmaste omgivning. Gärna grymma historiska lekar: bara jag själv slapp
bli avrättad, halshögg jag gärna högst egenhändigt prins Magnus Birger-
son på Brunkebergstorg i skepnad av Adde Falk, eller slogs med lejonen
som den 14-årige Pancratius under den diocletianska förföljelsen. Den
läste jag om i kardinal Wisemans berömda katakombroman »Fabiola»,
som kom ut på 60-talet i Sverige. I Italien lästes den ännu sexti år se-
nare. Jag klädde också ut mig till Eugen Beauharnais i full uniform med
en urgammal slängkappa, som var mammas — efter en litografi, som
ägdes av konditor Atterberg, där vi hade kvarter i stan. Dräkter provade
jag vanligen framför den stora trymån i förmaket, och familjen fick
ganska mycket besvär med alla de biskopsmössor och kronor av papp
eller guldpapper, som jag behövde för olika roller. I mina gömmor finns
ett litet häfte, RIDDARLAGENS INNEHÅLL, prydligt textat i rött
och grönt och daterat »Den 24 Novembris anno 1881», där dock tyvärr
bara inledningen kommit på tryck:
Riddarlagens utgivning har länge varit en högst behövlig sak. Utan en kraftfull
lag kan intet samhälle äga bestånd. Detta gäller särskilt för det aktade riddarståndet,
vilkets höga rang lätt kan förleda till högmod och våldsamhet, såsom man har sett.
Det är till motarbetande av sådana fördärvliga maktmissbruk, såsom mord, plund-
rande av fredliga köpmansskepp, våldgästning, inbördes fejder ...
Såsom riddare måste jag naturligtvis också beskydda vår lilla King
Charleshund Tyra, som hotades med att bli ihjälbiten av Falks Diana,
som varje dag på bestämda tider kom och lurade på henne bakom gran-
häcken. Ibland måste Tyra också räddas från stryk av vår egenmäktiga
husjungfru, Leontine, som inte tålde att Tyra på egen hand gjorde tig-
garbesök på Barkarö Gård. I ett brev av 1878 på en något underlig tyska
berättar jag för Ida en dramatisk tilldragelse, då Leontine »mit einer
Donnerstimme» skrikit : »Ge mig genast Tyra !» »Aber das bekümmerte
mich gar nicht, sondern ich lief weg, und da bekam ich von Clara der
36
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
