Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De fyra systrarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LYDIA WAHLSTRÖM
sin mor i Kyrkostaten med sin sköna och ädla men tämligen intetsägande
hustru Flavia. Då behöver han emellertid hjälp av kardinal Gonsalvi,
Leo XII :s minister, som mycket riktigt i det lämpliga ögonblicket kom-
mer på besök till Sertorio och lovar lägga sig ut för honom hos påven.
Sertorio Morlucchi, som egentligen heter Carlo Astolfi, bor i en vild
skog i Calabrien i en grotta, där det finns ett hemligt rum, avsett för
rådplägningar. Men också ett kapell med en underskön madonnabild,
framför vilken de båda älskande ofta knäböjer. Över huvud förefaller
förhållandet dem emellan synnerligen platoniskt, och de skiljas alltid med
»ett innerligt godnatt» strax efter vesperringningen. Vida mera synes
författarinnan ha intresserat sig för återseendet mellan de bägge brö-
derna. Carlo Astolfi hade nämligen länge haft den yngre brodern Cenzo
i sin trupp av banditer, utan att dock ha gett sig tillkänna för honom,
förrän just då rövarbandet skulle upplösas. Efter ett långt samtal till
kl. ii på kvällen lade de bägge bröderna sig på en bänk och somnade.
Sedan Carlo väckt sin broder, skickade han honom på sin eldiga springare
Rosso att kalla det övriga rövarbandet till grottan. Där höll anföraren
ett tal till sina män : »Länge har jag tänkt på att sluta med detta vilda
liv, och nu vill jag sätta min tanke i verket. Jag vill hos konungen söka
nåd och i stället draga mig undan till min gamla moder. Gören sedan vad
I viljen, dock såge jag helst, att I ej heller fortfaren med detta liv.»
Detta tal hade mycket olika verkan på medlemmarna, men ingen tordes
säga något, och sedan bandet var upplöst, kom den efterlängtade kardi-
Halen och medförde påvens absolution. Sista scenen är förlagd till lant-
godset Macerata, där den forne rövarhövdingen efter tjugu års förlopp
är omgiven av en stor barnskara. Då den äldsta gossen frågar honom
om det inte var bra mycket roligare i skogen än här, svarar modern : »Den
dagen vare välsignad, då du beslöt att övergiva ditt forna vilda liv.»
Möjligen har allt detta skriveri kommit min omgivning att i någon
mån överskatta min begåvning, och i alla händelser har jag väl själv
gjort det. Därtill har nog också en anteckning i min mors bibel bidragit.
Det var Jesaias IV: 2: I den tiden skall Herrens Telning varda till här-
lighet och ära och landets frukt till stolthet och prydnad för de överblivna
av Israel. Mamma kunde inte ge mig någon förklaring på varför hon
satt ut denna profetia vid mitt namn, men själv kunde jag aldrig komma
ifrån den tanken, att hon därmed liksom velat antyda min framtid.
Trots all kritik känner jag övervägande tacksamhet som facit av min
barndom. Livet i Barkarö prästgård var ingen idyll, så som man ofta vill
tänka sig prästgårdsliv, det var inte idealiskt, men det var idealistiskt. Och
den idealismen var så stark, att jag vid tanken på mina avlidna kan in-
stämma i tredje artikelns ord: JAG TROR PÄ ETT EVIGT LIV.
42
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
