Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Slynåren i Rackeby
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SLYNÅREN I RACKEBY
Mammas sjukdom, föranledde en stor förändring i min till-
varo : då Clara nu skulle överta hushållet på obestämd tid, kunde hon
inte längre läsa med mig, och så måste jag hemifrån. Jag hade haft en
panisk förskräckelse för stad och hade alltid reagerat skarpt, när man
hotat sätta mig i Natalia Anderssons pension i Västerås. Under min
»sjömanstid» hade Clara skrivit en visa:
Till kapten Nathan på Smedjegatan
skall Lydia fara från stygga Clara o. s. v.
Att ett luftombyte, andligt och lekamligt, skulle vara bra för mig,
begrep man dock snart.
Min syster Ida, som då var sköterska på Lidköpings lasarett, hade
bland andra vänner i den trakten också ett par familjer på Kållands
halvö i en socken med det underliga namnet Rackeby. Socknens fula
namn har föranlett en historia om en erövrare, som av förakt för trak-
tens invånare hade utnämnt sin hund till regent där. Åtminstone visade
man i närheten »kung Rackes hög», men om där verkligen legat »en
hund begraven», vill jag låta vara osagt. Socknens största kulturminnes-
märke var kanske den långt inpå 1900-talet oskiftade byn Storegården
med dess aldrig av rödfärg berörda stugor, där grisarna bökade i smör-
jan. Utsikten var vidsträckt och tröstlös över gråa trädor och odikade
ängar, omgivna av fallfärdiga »stenhag», där stenarna rullade efter, när
man försökte komma över. Min västmanländska lokalpatriotism tittade
med förakt ned på den omgivningen. Där fanns gott om ättehögar och
fornborgar i trakten, och alltsammans verkade fornminne. Att jag slut-
ligen ändå lärde mig hålla av min nya omgivning framgår tydligt av
»Årlunda»-skildringen i min roman »Daniel Malmbrink» (1918), vars
början jag förlagt till just denna trakt.
Min systers vänner, familjen Hedenius, hade en liten helpension av
den sort, som då inte var sällsynt, på gården Almeryd, 15 km från
Lidköping, och dit fick jag nu i september 1883 resa ned med Clara som
introduktör. Den nya omgivningen tog mig snart helt i anspråk, då jag
ju förut aldrig haft några riktiga kamrater.
Från början blev det »farbror», som fick det starkaste inflytandet
över mig, och genom sin utpräglade kristna karaktär kunde han också
43
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
