Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Slynåren i Rackeby
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SLYNAREN I RACKEBY
att vinna människor, och hon skulle nog ha passat bättre på en rik herr-
gård än här, där hon måste kämpa med fattigdomen och mannens obot-
liga klenhet. Desto märkligare föreföll då hennes gladlynthet, men hen-
nes äktenskap var så fullkomligt lyckligt som det kunde bli, genom att
hennes intellektuella underlägsenhet gjorde det lätt för henne att obe-
tingat beundra sin man.
Med tants undervisning i musiken var det inte mera bevänt än att jag
till min mors sorg efter första året på Almeryd bad att få slippa spela
mera. Det var pinsamt nog att höra henne vid morgonbönerna, där den
ena handen alltid kom ett stycke efter. I franska var det dock sämst
ställt, ty där glömde jag det mesta jag fått genom Claras utmärkta under-
visning och slank in på Wallinska gymnasiet med en blankt underkänd
skrivning.
Det övriga kom helt och hållet på farbrors lott, och det var en stor
lycka, eftersom han hade förmåga att väcka min slumrande studiehåg.
Det var här jag fick bereda mig för gymnasium med latin, matematik och
botanik. Vad jag bäst minns från farbrors lektionstimmar är knappast
kristendomen, där han till min fasa ville att jag skulle läsa Ullmans dog-
matik utantill. Däremot älskade jag att bli introducerad i Fänrik Stål —
underligt nog hade vi inte Runeberg i Barkarö. Här fick hans humor
komma till sin rätt, och han skrattade så mycket som hans skrälliga hosta
kunde tillåta honom. På mig tillämpade han ibland orden om gamle
Munter: »Aldrig ängslig och förlägen, bara hejsan och ur vägen!»
Han brukade säga att jag hade ett särdeles lyckligt temperament, näm-
ligen det koleriskt-sangviniska, som gjorde att jag helt kunde gå upp i
vad jag för tillfället sysslade med. Ofta gav han mig lite inblick i filosofi,
och min stolthet kände inga gränser, när han sade mig att han inte
hade haft någon så mottaglig elev, sedan han en gång som ung hade läst
med Albert Beckman, Skarabiskopens son. Beckman hade blivit fil. dok-
tor i slutet av sextitalet på en avhandling i dåtidens översvinnligt spe-
kulativa estetik, som farbror också satte i mina händer. Men nästan lika
stolt var jag när han kallade mig »en tös hela dan», som han brukade
göra när jag hade löst ett matematikproblem till hans belåtenhet.
Den första tiden på Almeryd, när jag saknade min pappa, brukade jag
ibland längta efter att farbror ville ta mig i knä. Dylika småbarnskänslor
fick naturligtvis snart vika för kritik, och när det en gång gällde en änd-
ring av våra rumsförhållanden, utbrister jag argsint i min dagbok : »När
karlar får lägga sig i vad som inte angår dem, blir allting tokigt.» Jag gör
också den anmärkningen, att »han behandlar oss alla som om vi vore
pojkar, och det passar utmärkt för mig men rakt inte för Mimmi eller
Anna-Kick, som han gärna kunde vara litet vänligare mot.» Att han
tyckte bäst om mig var påtagligt — »antingen det nu är för systrarnas
45
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
