Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Slynåren i Rackeby
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LYDIA WAHLSTRÖM
eller för min egen skull», tillägger jag resignerat. Snart var jag dock
nöjd med hans kamratliga sätt mot mig, men nu upptäckte jag något
annat, som ju kunde förklaras av att han inga egna barn hade : »Ibland
får jag också från dessa så allvarliga och stränga ögon en blick så full av
innerlig kärlek och mildhet, så full av jag ville nästan säga faders-
glädje...»
Vad kamraterna beträffar hade jag knappast så mycket gemensamt
med dem, fast vi kom rätt bra överens. Den äldsta var en mycket söt och
behaglig Göteborgsflicka på 18 år, Jenny, systerdotter till den kände
författaren och kåsören, lektor Pelle Ödman, som också besökte Almeryd
en gång. Vi som var två, tre år yngre ansåg henne först nästan för gam-
mal att umgås med, men slutligen lärde vi oss överse med hennes ålder-
dom. Ett par av flickorna hade skickats från sina hem för att fredas för
erotiska äventyr. De var nog lite frikostigare på sina skäligen enkla skol-
flicksupplevelser än jag med min »stramare livsföring» fann trevligt att
höra på. Ett år var jag också kamrat med min kusin Fanny Schmidt,
som hade eft fint utseende och medförde en del Stockholmskultur som
imponerade på de andra. Slutligen fanns där också ett par »småpojkar»,
såsom vi äldre uppfattade dem, fast den ena var bara ett år yngre än jag.
Gustav var en spenslig och senig, gentlemanlik och väluppfostrad pojke,
lydande namnet »Gulle-Vippen», och han och jag kom mycket väl över-
ens även i vilda lekar: jag bar i fyrti år ett märke på handen efter en
brottning, då han tryckte ned mig mot en gardinhållare i salen. Den
första tiden tävlade vi i att gå på styltor och hoppa på logen, och båda
älskade vi råa kålrötter, som vi ibland lyckades komma över på något
illegalt sätt och sorgfälligt gömde i en halmstack, så att kamraterna inte
skulle kunna få tag på dem.
Den andra gossen var bara elva år — en morsgris som beständigt
längtade hem och ibland också vädjade till de stora flickornas moders-
känsla. Sixten var en mörklockig kerub och gick allmänt under namnet
»lille man». För mig var det inte utan sitt pikanteri att så där i en hast
bli begåvad med bröder, men gossarna var ju ännu mindre än flickorna
i stånd att ge mig något tankeutbyte, och det var inte enbart nyttigt för
mig att sålunda inta en undantagsställning — småningom började kamra-
terna kalla mig »professorn».
I Almerydsvisan, som jag skrev till en av Pelle Ödmans melodier,
heter det:
På Almeryd finnes en märkvärdig gård, där ungdom får vård,
ett hem, lite grått både ute och inne, men det gör detsamma för ungdomligt sinne.
Vi äro just inte så sorgsna ändå och bråka så mycket vi möjligtvis få för de gamla.
Först ha vi »professorn» : en smula disträ han tydligen ä’.
Beständigt han hänger med näsan i boken
och drömmer om ära och rykte, den token...
46
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
