Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Slynåren i Rackeby
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SLYNÄREN I RACKEBY
En av husets folk, som inte hörde till kamraterna men ändå befanns
vara värdig att få en egen visa, var farbror Hedenius syster, tant Sofi. Vi
älskade inte precis den oformliga gamla damen — självisk och fåfäng
som hon var, och med en svägerskas avoghet mot tant Augusta. Och när
hon ville narra i oss att »lille Hinrik», som hon sade, »mer än en gång
hade gråtit hos systern över sin hustrus oordentlighet», så tyckte vi verk-
ligen att lögnen steg över alla bräddar. Men vi skulle ändå inte velat
ha henne bort ur den kaotiska miljö som Almeryd hade fått ihop. Därtill
gav hon oss alltför många anledningar till okynne, när hon skröt över sin
’bror professorn och över sin flydda skönhet och sina dito friare, som vi
hade lite svårt att tro på. I synnerhet när hon berättade om en Små-
landspräst som var änkling och i vars hem hon på äldre dar varit guver-
nant. »Den lille pastorn var så passionerad», hette det. »Han sa alltid :
Sofi, bli en mor för mina barn !»
För Clara hade hon den största beundran och brukade alltid prisa
»den dusa Clara» på bekostnad av »den bryska Lydia». Men på det hela
taget höll hon till godo med mig, som vanligen kallades »muntrations-
rådet» och alltid tycks ha varit vid gott humör, och för mina prestationer
visade hon ett starkt intresse. Om hon ibland såg mig gå för mig själv,
frågade hon alltid: »Samlar du stoft, lilla/ Lydia?» Hon ville gänna ha
det bekvämt, särskilt minns jag en hemfärd från Lidköping i den otymp-
liga familjedroskan, där hon aldrig kunde få det rymligt tillräckligt för
vad hon kallade »den tjocka kroppen». Just som vi åkte in på gårds-
planen, utbrast hon: »O, den som nu låge i sängen och hade ett halvstop
mjölk i sig!» Hennes vänlighet mot mig var för övrigt oförtjänt nog.
Hon var katthatare, och jag släppte en gång in en katt till henne, när
hon var ensam i salen, och stod själv utanför dörrn för att njuta av
’hennes jämmer, då hon inte ens vågade släppa ut djuret. Det var också
jag som skrev nidvisan om »Tota Luna». Detta vårt öknamn på henne
kom sig av ett latinskt citat om fullmånen, som hon fått av sin bror
professorn men själv totat till ungefär som det föll sig. Min nidvisa
började naturligtvis efter känd förebild med:
»Tota Luna hon ska ju allting bestyra.. .»
När jag karakteriserar almerydarna i mina anteckningar, ger jag dock
en ganska vacker betygsättning. Jag talar om farbrors människokänne-
dom och tant Sofis ordningssinne och fördomsfrihet, Jenny får heta
»en verklig krona bland flickor», och Mimmi är deltagande, hjälpsam
som få och därtill sann ! Sixten är en lugn och godsint liten gosse, Gustav
är trofast, kärleksfull och uppriktig, Anna-Kick lydig, arbetsam och
vänlig o. s. v.
47
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
