Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Slynåren i Rackeby
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SLYNÅREN I R A C K E B Y
Den gården imponerade även på mig, som dock var van vid både det
Oxenstiernska Tidö och det Cronstedtska Fullerö, byggt av Tessin.
Vida mer lockande för oss ungdomar var familjen Brulin på Stens-
holmen. Där fanns två flickor, Sophie Louise, jämnårig med mig, och
Anna, ett par år yngre. Gossen Herman var bara åtta år, men honom
har jag i det följande alltid haft någon förbindelse med, såsom den ende
barndomsvännen bland mina historiekamrater. Redan som nioåring hade
han satt ihop en blyertsskriven samling »Berättelser ur svenska historien
af J. O. H. Brulin», som fint inbunden stod på faderns bokhylla, och då
var det ju helt naturligt att han skulle sluta som arkivråd. Båda föräld-
rarna hade en aristokratisk och musikalisk läggning, som högeligen impo-
nerade på mig. Den vackra och godhjärtade modern hade dessutom den
stora förtjänsten att heta von Döbeln i sig själv: i den blåa salongen satt
också generalens porträtt med hans signetring vidhängande.
Mitt umgänge med familjen Brulin blev min största glädje under vis-
telsen i Västergötland, och dagboken visar hur besvikna både jag och
mina kamrater kände oss över att familjen Hedenius delvis syntes vilja
hindra detta umgänge. Kanske hade de ett slags rädsla för att detta visst
inte irreligiösa, men dock en smula världsligt förfinade hem skulle bilda
en alltför stark kontrast mot torftigheten och strängheten på Almeryd?
I alla händelser blev Stensholmen för oss en dans- och teaterskola,
som säkerligen gjorde vad den kunde för att uppfostra oss till hyfsning.
Vid bjudningarna där fick vi lära oss gamla vackra danser, och jag var
stolt över att kunna föra i lansierkadrilj och dansa kotiljong med inveck-
lade turer. Likaså fick jag beröm för min studentroll i Bäckströms lilla
enaktare »Evas systrar», där min kostym utgjorde en egendomlig bland-
ning av godsägarens byxor och rättarpojkens konfirmationskavaj. Min
förtjusning att för en stund få bli av med de långa kjolarna var också
påtaglig.
Övergångsåldern är vänskapssvärmeriernas och de halft omedvetna
psykologiska intressenas period. Då för tiden hade man små kartonger
med lösa häften, kallade »Vänner emellan», där man måste skriva upp
sina älsklingsförfattare och sina romanhjältar och historiska personlig-
heter, men även sin älsklingsmat och dryck. Jag skrev naturligtvis Tope-
lius, Totila (ur »En strid om Rom»), vidare Karl XII samt ägg och
sockerdricka — kulinariska njutningar, som jag då ännu aldrig hade fått
mitt lystmäte av! Men i vårt gäng hade vi också en lek som hette »San-
ning» och som fordrade, att man skulle ge ärliga svar på de mest när-
gångna frågor, t. ex. »Vilka av Lydias egenskaper tycker du minst om?»
På detta blev svaret en gång »att hon är så föga kvinnlig», och en annan
gång »att hon talar så mycket om sig själv» eller »att hon inte har
något vårdat sätt».
4 — Trotsig och försagd. 49
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
