Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Slynåren i Rackeby
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LYDIA WAHLSTRÖM
Inför den sortens »sanning» kom dagboken väl till pass. Den skulle
några av de »bästa vännerna» få läsa, och där njöt jag av att chockera
de snälla småflickorna med att kalla kvinnligheten för »veklighet och
pjåsk». Jag försäkrade också att jag hatade inskränkthet nästan mer än
elakhet och beundrade män nästan mer än kvinnor — ja rentav före-
drog deras torraste samtal om börspriser och gödningsämnen — troligen
minnen från farbrödernas samtal i pappas rum — framför tanternas prat
om pigor, krämpor och ungar. Då fick jag emellertid till svar ett pas-
sande Tegnércitat av Sophie-Louise i Vänner emellan : »Kunskap är
mycket, men det är dock icke allt: det väsentliga sitter till vänster i
bröstet.»
Min förkärlek för Sophie-Louise Brulin var alls inte något dåligt val.
När vi först råkades, var hon liksom jag själv en fjortonåring med
hängande fläta, fast hennes var lika blond som min var mörk. Hon hade
ett mjukt väsen och lite melankoliska blå ögon och hade redan hunnit
med att skriva en liten skolflicksberättelse i engelsk stil, som hennes
far hade låtit trycka. Hon spelte harpa och kunde på skridskor fullt mäta
sig med mig, och min beundran för henne kände inga gränser, fast jag
till min sorg fick finna mig i att inte ens kunna vara ensam om hennes
näst bästa vänskap, för den måste jag dela med Mimmi!
Det är rent otroligt vad en »tänkande» backfisch — och tänkande måste
man ju alltid vara vid den tiden — kan slösa tid på att gradera och
sortera sitt emotionella liv, som för henne är en splitterny och över-
raskande upptäckt. Efter en Stensholmskväll hörde det till att man skulle
följa varandra på hemvägen fram och tillbaka med armarna om var-
andras liv. Ibland gick vi i långa rader, som tog upp hela vägens bredd,
men helst gick vi två och två, då blev ju viskningarna så mycket förtro-
ligare, särskilt om stämningen förhöjdes genom månsken. En dylik brädd-
fylld afton var det som jag fick det spännande meddelandet, att jag var
en av Sophie-Louise’s bästa vän Signes fem bästa väninnor. Signe var
en mycket kvinnlig Göteborgsflicka, som brukade vistas på Stensholmen
under sommarferierna och som dagboken i början omtalar i lite nedlå-
tande ordalag. För övrigt hade jag länge »haft en grundsats att vid
umgänge med jämförelsevis främmande personer icke för hastigt visa
någon tillgivenhet, eftersom en lång erfarenhet gjort mig besviken».
Men när jag räknade efter, hade jag råkat Signe 16 gånger och kunde
således med gott samvete återgälda den femtedels vänskap hon gav mig.
Rätt ska vara rätt !
Den kritik jag fått för egoism och okvinnlighet var inte alldeles för-
gäves — åtminstone gjorde jag snart mitt bästa att intala mig, att jag
nu var mogen för en grundlig förändring. Och just i dessa dagar av
självpejling fick jag tag i en dikt, som såg kvinnligheten från en helt
50
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
