Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Slynåren i Rackeby
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2197/1976
SLYNÅREN I RACKEBY
annan synpunkt än jag hittills gjort, nämligen Frithiof Holmgrens kanske
väl fysiologiskt betonade dikt till kvinnan. Jag erinrar mig nu bara de
betecknande raderna :
»Och snör du midjan smalare tum för tum,
i mannens famn du tager dess mindre rum.»
Dikten i dess helhet satte helt enkelt valkyrian i högsätet, och det var
ju ett slags kvinnlighet, som mycket väl dugde även för en sådan »björn»
som jag — mitt dåvarande älsklingsuttryck om mig själv. Mina reflexio-
ner över problemet man och kvinna under slutet av augusti 1885 verkar
därför betydligt mera dämpade, och jag tröstar mig över könens olikhet
med att fast mannen fått den mest lysande ställningen, så hade han dock
därmed inte fått den lyckligaste.
Denna höst nalkades min konfirmationsläsning, där jag fick en anled-
ning att i dagboken nära nog skryta en smula med min okristlighet. Den
var egentligen framprovocerad på Almeryd, där man ibland kunde tvinga
oss att gå på två gudstjänster samma dag — något som jag alls inte varit
van vid i mitt hem. Det blev inte bättre, när tant en dag ville skrämma
mig att gå på ett av Evangeliska fosterlandsstiftelsens möten genom att
hota mig med att min studentexamen skulle gå galet, om jag förebar läs-
ningen som hinder för att »höra Guds ord». Min upprorsstämning var
alltså ganska förklarlig, och ju mer konfirmationstiden nalkades, desto
ovilligare blev jag att »under flera månader få höra på hur folkskole-
barn pluggade katekes och psalmverser, som jag för länge sedan kunde
utantill».
I ett senare brev, då jag fyllt 16 år och hunnit bli ännu visare, söker
jag trösta Clara som vantrivdes i Barkarö. I dagboken för augusti 1885
gör jag en jämförelse mellan bibelläsning och historiestudium, som san-
nerligen inte utfaller till bibelns förmån. Efter detta vältalighetsprov kom-
mer dock snart en reaktion, ty nu erinrar jag mig en tidningsnotis om
en fjortonårig skolgosse, som drunknade under en skridskofärd och som
när kamraterna sökte rädda honom, hade sagt: »Det tjänar till intet, men
Jesus Kristus skall hjälpa mig», och som hade sett så fridfull ut, när man
tog upp hans lik.
I denna ambivalenta stämning var det jag började »gå och läsa», om
man får tro dagboken, som naturligtvis dock bär spår av att den inte
uteslutande författades för mig själv. Bibeln hade jag läst sedan jag
var fem år och kyrkohistoria sedan jag var sju, och nu hade jag hunnit
så långt i visdom som till Ullmans dogmatik. Men här fanns inte tillfälle
att briljera med annat än folkskolans kurser. En av mina bondekamrater
fick också högre betyg i kristendomskunskap än jag — ett domslut som
51
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
