Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Slynåren i Rackeby
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LYDIA WAHLSTRÖM
jag nog skulle haft mycket svårt att förlika mig med, om inte hans fina
drag och stillsamma väsen hade förrått ett djupare inre liv än vad jag
själv förfogade över. »Högfärdig» gentemot mina allmogekamrater kände
jag mig inte, och en av flickorna minns jag att jag länge brevväxlade
med. Men västgötarna var ett trögare och blygare släkte än mina väst-
manländska lekkamrater, och dessutom var flera av oss ur bildade hem,
vilket bidrog till att jag inte kom i så nära beröring med de övriga.
Det är betecknande för min stämning i början av konfirmationsläs-
ningen, att mitt starkaste minne därifrån är, att jag en gång var nära
att svimma i skolsalen, när doften av våta kläder och kaminos blev för
stark.
För övrigt blev aldrig min »läspräst» för mig den oomtvistliga aukto-
ritet, som han vanligen brukar vara. Det berodde inte bara därpå att min
egen far var präst och att jag naturligtvis helst skulle velat »gå och läsa»
för honom, vilket emellertid skulle lagt för stora hinder i vägen för mina
övriga studier. Men prosten Johannes Granqvist hörde heller inte till den
sortens personligheter, som på något sätt är ägnade att sätta fantasien i
gång hos ett livligt barn med sinne för allt som lyser och glittrar. Var-
ken hans undervisning eller hans predikningar — som han för övrigt
läste från bladet med en lite torr och hes stämma — var i stånd att
fängsla ungdom. Han rörde sig nästan uteslutande med biblisk terminologi,
och hans eget ödmjuka omdöme om vad han kallade sina »torra krior»
skulle nog på den tiden inte ha förefallit mig för anspråkslöst. Att detta
stela uppträdande endast var en skyddande förklädnad för ett religiöst
känsloliv, alltför djupt att inte vara ytterligt blygt — det visste nog en-
dast de, som varit föremål för hans enskilda själavård. Ty han hade
biktbarn i större antal än den protestantiska prästen brukar kunna få,
och den svenska allmogens krav på en ärlig och ödmjuk gudsfruktan utan
yttre åthävor kunde han helt tillfredsställa.
Detta kanske mest därför att han i rikt mått visste vad lidande vill
säga. Han hade vuxit upp i torftiga omständigheter och bar livet igenom
en prägel av sjuklighet och tungsinne, som hade förfinat hans oregel-
bundna bondetyp. Han hade också starkare bildningsintressen än han i
sin försynthet gitte låtsa om. Respekt ingav han alltid, men först långt
senare begrep jag, varför han under en femtiårig verksamhet i samma
församling alltid kunde behålla sina sockenbors förtroende och aldrig
fick något senilt .över sig.
Icke många ord men mycken kraft —•
år för år jag det för ögat haft,
har hans dotter, den i religiösa kretsar mycket lästa författarinnan Ida
Granqvist, en gång skrivit om honom.
52
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
