Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Slynåren i Rackeby
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SLYNÅREN I RACKEBY
Ida Granqvists bägge närmast äldre systrar var mina mycket sympa-
tiska läskamrater, men jag kunde inte umgås lika förtroligt med dem
som med Brulins, då moderns melankoliska väsen gjorde, att prästgården
inte kunde bli någon medelpunkt för socknen.
Prästen passade för övrigt väl ihop med sin kyrka — en liten vit-
menad medeltida gråstensbyggnad med spetsigt, spånbeklätt torn. Det
hela, särskilt altarets lantsnickarbarock med apostlar i ärevördiga skägg
à la 1600-talets präster, föreföll mig visserligen lite gyttrigt och skräpigt
— jag var ju van vid en kyrka med valv och protestantiskt utvidgade
romanska fönster, tillräckligt för en trakt, där man så gott som upphört
att gå i kyrkan. I Rackeby var det alltid, även på vanliga söndagar, för
trångt i de ytterst obekväma bänkarna. Och när man hörde, att t. ex.
inte ett enda oäkta barn hade på trettio år kommit till i socknen, begrep
man också, att kyrkobesöken utgjorde någonting annat än vad kateke-
sen kallar »utvärtes anständighet».
Ju mer konfirmationen nalkades, desto mer kom jag också underfund
med min miljö, och när dagen var inne och kyrkan var klädd i grönt
och vi själva i svart, kan jag inte minnas mig ha haft en enda inre pro-
test kvar mot den högtidliga akten, som jag länge gått och varit rädd
för. Då för tiden mynnade den ju ut i det ytterst sällan hållna löftet att
»flitigt bruka Guds ord och troget söka vår Frälsare i hans heliga natt-
vard».
Midsommaren 1920 gjorde jag en cykeltur till de välbekanta trak-
terna och var åter med om en gudstjänst i den lilla urgamla lantkyrkan,
som då nyligen genomgått en varsam och smakfull restaurering. Och då
kände jag mig tacksam för att jag inte blivit konfirmerad i en stads-
kyrka eller efter en tids snabbkurs för en modepräst, som vid någon
badort tar emot inackorderingar ur bildade hem. Ty nu hade jag i be-
hållning någonting mer än all intellektualism och alla moderna anpass-
ningsförsök kan ge, »de där i dag stå och i morgon kastas i ugnen». Jag
hade fått ett intryck för livet av en tradition, som trots sin fasthet icke
förstenats, utan kunde rymma en fullhet av liv.
53
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
