Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Som skolflicka i gamla Wallinum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SOM SKOLFLICKA I GAMLA WALLINUM
1886 på hosten stod jag vid ett nytt skede i mitt liv, gymnasist-
tiden — min första och enda skoltid. Wallinum låg den tiden så gott som
vägg i vägg med det ganska oansenliga riksdagshuset, där det fanns vänner
till vår familj : där bodde nämligen min mors bästa vän, gift med en kam-
rer i riksgäldskontoret, August Stuart, som var riksdagshusets vice värd.
Skolan bestod av två små tvåvåningshus, sammanbundna genom en
täckt gång, som jag döpte till »Suckarnas bro», därför att de blivande
studenterna brukade stå där och hänga, medan de väntade sin dom.
Över porten till det första huset satt en sandstensplatta med en inskrift i
guldbokstäver: ■»Stockholms gymnasium för flickor», där dock de bägge
sista orden tydligen var inhuggna senare och med mindre bokstäver, som
om de velat be om ursäkt. Flickorna hade nämligen fått övertaga de av
ett gammalt gossläroverk kasserade lokalerna. Där på Riddarholmen kom
ödet sedan länge att hålla mig kvar, först för forskningsarbete på riks-
arkivet och sedan som författare på Norstedts bokförlag.
När jag för flera år sedan besökte byggnaden, upptäckte jag på nedre
botten ett slags skräpkammare, där taket utgjordes av solfjädersformiga
valv av samma slag som i tempelherreordens sal i Marienburg. Det på-
stods också att det mellan Riddarholmskyrkan och skolan hade funnits
en underjordisk gång från den tid, då vår skola hade hört till franciska-
nerklostret. Jag själv hade i detta förnämliga läge en riklig kompensa-
tion för den gamla lokalens brist på hygien och bekvämlighet. För övrigt
hade vi ju våra promenadplatser på Birger Jarls torg, Riddarhustorget
och Riddarholmsbron — förträffliga för mig, som aldrig hann hem på
frukostrasten och som njöt av att titta på de gamla adelspalatsen, som
blivit ämbetsverk. På Munkbron hade man om höstarna tillgång till frukt
och dessutom till en telefonkiosk, som var bra att ha på den tiden, då det
vanligen inte fanns telefon i hemmen. Själva riksdagshusets närhet hade
någonting spännande över sig och förde mig för första gången i berö-
ring med aktuell politik. E. G. Boströms stockkonservativt orörliga och
S. A. Hedins desto livligare gestalt och vackra ansikte lärde jag mig
snart känna igen, liksom naturligtvis Liss Olof Larsson, den ståtlige dal-
karlen, som alltid vände sig om efter unga flickor. Den politiska spän-
ningen kulminerade slutligen under min sista vårtermin, 88, då den oro-
54
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
