Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Som skolflicka i gamla Wallinum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SOM SKOLFLICKA I GAMLA WALLINUM
liga tullriksdagen medförde förbud att bilda grupp i närheten av riks-
dagshuset, vilket inte var så obetingat lätt att åtlyda för oss, wallinare.
Nu skulle det naturligtvis ha satt kronan på verket, om jag fått bo
i själva riksdagshuset hos Stuarts, men de hade inte rum tillräckligt, och
dessutom var det nog bäst för min hälsa, att jag fick min halvtimmes-
långa väg till »Ladugårdslandet» två gånger dagligen. Jag hade mycket
att ta igen i realämnena och kom sällan ens ut på Nybrovikens lockande
skridskobana, där jag dock kom så långt som till baklänges ytterskär.
En gång lyckades jag vid kollision med en främmande herre rädda ho-
nom från att ramla genom att ta honom i kragen och hålla honom uppe :
det borde blivit en historia av, men det blev det inte.
Alltnog jag blev genom Stuarts försorg inackorderad för båda åren av
min skoltid hos en läkarfamilj från Ångermanland med fina kulturella
anor. Doktorinnan Håkansson var änka och bodde Linnégatan 31 till-
sammans med sin syster, fröken Hulda Dillner, och de var döttrar till
den kände »stamgöten», prosten Johannes Dillner i Östervåla, uppfin-
naren av det enkla, men sinnrika instrumentet psalmodikon, som allmo-
gen. i min barndom ännu brukade ackompanjera psalmer med. Familjen
var befryndad med en rad andra norrländska kulturfamiljer, t. ex. Nelson
och Arbman. Fru Håkanssons döttrar brukade säga, att det vilade ett
olycksöde över släkten, där många dött i unga år. Under julen före min
studentexamen dog också plötsligt den äldre av döttrarna just som hon
skulle stå brud.
I någon mån rådde överbefolkning hos Håkanssons, ty »tanternas» bror-
son, Gunnar, en liten pigg, brunögd pojke, sov på salssoffan, där vi
äldre ibland roade oss med att till hans vanmäktiga förargelse nypa
honom i tårna. Vi hade första frukosten tillsammans. De sju årens av-
stånd mellan oss hindrade inte att vi blev goda vänner. Till sist kallade
vi varandra »die kleine Ameise» och »der grosse Elefant» efter den tyska
elementarboken, där jag ibland fick stödja hans första stapplande steg.
Ännu när kommerserådet Gunnar Dillner, chefen för Grängesbergs-
bolaget, telegraferade till mig på min sextioårsdag, undertecknade han
sig »die kleine Ameise». Men vi kom tyvärr inte att förnya bekantskapen,
och nu är han död för flera år sedan.
På den tiden kunde det ha sina besvärligheter att gå till skolan tidigt
på morgnarna. Stockholms belysning var inte så förträfflig, och elektriskt
ljus fanns bara i ämbetsverken och i riksdagshuset, så att ungdomarna
på Stuarts bjudningar roade sig med att tända och släcka det och däri-
genom avbryta sorlet i salongen. Trapporna var kolmörka om vintern
och jag hade inte lätt att söka reda på mina böcker, när fjädern på min
»bokhållare» en gång krånglade och strödde ut dem. En annan gång
hände det, att jag i mörkret stötte på en karl — antagligen någon luffare,
55
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
