Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Som skolflicka i gamla Wallinum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SOM SKOLFLICKA I GAMLA WALLINUM
tiskt drömde om den sats i proportionsläran, som jag kom upp på. Tro-
ligen skulle jag med en annan lärare ha kunnat komma längre, ty jag
var varken ohågad eller omöjlig i ämnet. Geometrien var svårast, där-
för att jag saknade den sorts fantasi, som kan se solida kroppar bakom
plana ritningar, men algebra roade mig mycket. Lyckligtvis spelte dock
varken matematik eller fysik någon större roll för dåtidens latinare.
I fysik skulle det eljest ha kunnat gå sämre för mig än i matematiken,
därför att vi där hade den kände lektor Björkman, som brukade indela
sina elever i »C-karlar och sådana som gick an», och sedan blankt strun-
tade i de förra. Hans öknamn var känt inom hela skolvärlden, men han
kallades inte bara »Fan i kvadrat», utan också »den ljuslockige siffer-
guden». Han var egentligen intressant som lärare och såg prydlig ut i
blå kostym till blonda lockar. Som sådan har han också blivit förevigad
på Carl Larssons dråpliga freskomålning i Norra latinläroverkets peristyl,
som föreställer ett korum med pojkarna på Ladugårdsgärdet.
Den kanske ypperste pedagogen i sitt slag var vår lärare i franska, lek-
tor Hugo Philp, vars minnestekniska konstigheter hör till de ränder,
som aldrig går ur. Eller vem av hans lärjungar minns inte, hur de ut-
tryck, som styr subjonctif i franskan, i själva verket också utmärker de
stämningar, man genomgår före och efter studentexamen, nämligen
»fruktan, bekymmer, förvåning, förtjusning, belåtenhet». Eller att uttryc-
ket »tout qui» är någonting tokigt, och att man lika litet kan möta
quelqu’un i en nekande sats, som man möter ett lindebarn rökande cigarr
på Drottninggatan. Hans goda humör förnekade sig aldrig, fast han var
en jäktad lektionsgivare, som i början av lektionen brukade lägga sin
klocka framför sig på katedern och sedan, när den svalnat, tryckte den
mot ögonen.
Historikerna Magnus Höjer och Theodor Westrin var båda två
av det slag, som kan egga fantasien hos sina lärjungar. Båda var livliga
naturer, som i hög grad ägde talets gåva och även hade mycket att med-
dela. Deras vältalighet hämmades lyckligtvis inte genom några peda-
gogiska påfund om läxpreparering utan lärarens muntliga framställning.
Eljest var de så olika varandra som möjligt — Höjer humoristisk och
självsvåldig, Westrin avslipad och glättad. Westrin hade något av hov-
man i hela sitt väsen, och han var heller inte okänslig för kvinnlig
charm hos sina lärjungar, men hans undervisning var intressant, och hans
stora lätthet att tala kom honom aldrig att glömma förhöret, även om
den gjorde det svårt för honom att hålla sig till kurserna. Han var sati-
riskt anlagd och kunde med allvarlig uppsyn fråga, om Kristianopel låg
i europeiska eller asiatiska Turkiet eller — när en elev stavat statens
grundvalar med hv — om det var sådana valar, som höll sig till bott-
nen ... Om vi flickor också stundom fann honom en smula väl sirlig
59
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
