Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Som skolflicka i gamla Wallinum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LYDIA WAHLSTRÖM
och dramatisk i sitt uppträdande, lärde han oss mycket, och till min
förkärlek för historia har han kraftigt bidragit.
Höjers litteraturhistoria glömde man heller inte. Hans imposanta
panna och kraftiga profil skulle egentligen ha krävt en imponerande
längd, men sådan han nu var — under medelhöjd, med temperaments-
fulla gester och livlig mimik — gjorde redan hans utseende ett frappant
intryck och distraherade mig så under en tentamen, att jag rentav glöm-
de att vara rädd. Han hörde till de 22 liberalerna på riksdagens Stock-
holmsbänk under dessa tullfrågans upprörda tider och förde med sig
en fläkt av världen utanför skolans väggar, även om han aldrig talte
politik under sina lektioner. För övrigt bar han prägel av den tränade
populärföreläsare han var, och vi njöt, när han vandrade fram och till-
baka på golvet och med tummarna i ärmhålen slungade fram, att opera-
sångaren Ödmann sjöng Bellman »som en riktig kanalje», därför att han
inte hade humor. Jag skrev en gång bara efter hans ord en Bellmans-
kria, vars rykte nådde Eva Fryxells öron, och som hon hade varit sin
fars sekreterare och i vått och torrt följde hans förståndsmässiga upp-
fattning, inte minst av Bellman, bjöd hon hem mig för att utdela en
Välvillig uppsträckning, som dock gällde läraren mer än hans lydiga
lärjunge. Framför allt tyckte jag om Höjer, för att han inte skrädde ord,
utan behandlade oss, som om vi varit pojkar, och jag glömmer inte min
belåtenhet, när han vid en avslutning förklarade, att våra lagrar inte
skulle skördas i balsalen utan på skolbänken. Där fick de nöjeslystna
kamraterna !
Vad kristendom beträffar, så skaffade jag mig genom tentamen på
Langes gamla bibelkommentar över Johannesevangeliet ett efterlängtat
laudatur. Men pastor Gustaf Svensson, sedermera prost i Eksjö, var lika
temperamentslös som professor Aurivillius och hade som de flesta präs-
terliga lärare aldrig gått provår, varför han kunde fråga: »Vad var
Olaus Petri för en son?» och mente då, att vi skulle svara »smedson». För
oss var det heller inte gott att förstå vad det skulle tjäna till att fordra
två artiklar av Augsburgska bekännelsen utantill på latin !
Det hörde till att gymnasium — antagligen för att gottgöra bristen på
morgonbön — skulle ha en textförklaring på lördagmiddag, sedan vi
slutat lektionerna. Jag minns att jag en gång efter en dylik stund sade
åt en yngre kamrat : »Du inbillar dig väl inte, att det här är kristendom,?-»
Det var inte lärarens påfallande dogmatism som plågade mig, utan hans fal-
lenhet för över- och underavdelningar, som gjorde anspråk på att vara
logik utan att vara det.
Vad skolföreståndarinnan, fröken Evelina Fahnehjelm, angår, så hade
hon inga lektioner på gymnasium, utan tjänstgjorde mest som klass-
föreståndarinna och sörjde för ordningen. För mig såg hon alltid ut
60
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
