Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Som skolflicka i gamla Wallinum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LYDIA WAHLSTRÖM
till Herren Jesus. Där var bl. a. befälhavaren på en av Vaxholmsbåtarna,
som klagade över svårigheten att helt och fullt vara kristen inför sitt
eget manskap, och där var framför allt ryttmästare v. Holst, den spens-
liga, mörkkrulliga gardesofficern, som i lidelsefulla tonfall kunde ut-
brista: »Älskade Frälsare, rädda mig från min målning, som vill draga
mig från Gud!» Jag kunde naturligtvis inte låta bli att just i sådana ögon-
blick erinra mig Holsts trevliga hundporträtt, som kritiken på sin höjd
kunde anklaga för en alltför människoharmande karikeringslust !
I längden blev dock hela denna biktatmosfär lite för avsiktlig även för
mig med min uppriktiga lust att förstå och beundra. Inför de långa bönerna
kände jag det nog som vid Johann Arndts oratoriska tirader inför Gud,
t. ex. »Vad är icke friden för en ädel gåva! Du Herre Jesus heter Frids-
furste» ... Och ju mer jag kom in i skolarbetet och bland kamraterna,
där jag visste, att jag inte skulle finna någon resonans för omvändelse-
försök, desto mer avlägsnade jag mig också från de ahlbergska kret-
sarna. Vilket dock icke betydde, att jag »gick bort från Gud». Det var
snarare tant Charlotte Stuarts kristendom, som grep mig, genom den
’humor, saklighet och realism, som hos henne hade en underton av
innerlighet. Till henne kunde jag slinka in i riksdagshuset under frukost-
rasterna och få mig någonting gott till min magra matsäck, men fick
också alltid ett minne med av hennes stillsamma och ändå så kraftiga
personlighet. Hon var en sammanhållande kraft inte bara i sitt eget hem,
utan också i andra hem, där hon var rådgivare.
Sin viktigaste verksamhet hade hon emellertid som styrelsemedlem på
Diakonissanstalten, och på Ersta glömde man inte så snart hennes för-
troliga uttalanden, t. ex. : »Det här får jag för Gud, men inte för syster
Louise.» Fryxells dotter hade nämligen något av sin fars kraft och var
en barsk föreståndarinna för provsystrarna. Tant Charlotte står för mig
som en liten oansenlig kvinna med halvsluten blick och stora glasögon;
hon hade aldrig varit vacker, men hade något av inre ro över sig, som
gjorde gott ih i själen, och på hennes bjudningar hade man alltid trev-
ligt. Det var väl för hennes •skull, som det föll sig naturligt för mig att
gå i kyrkan på Ersta, trots vägen, som blev dubbelt så lång genom att
hästspårvagnen den tiden inte gick längre än till Slussen. Eljest besökte
jag mest Tyska kyrkan, där jag kände mig hemmastadd både genom min
mors tradition och kyrkoherde Kaisers predikningar.
För övrigt fanns det bara en familj, som jag kunde besöka nästan varje
vecka under skoltiden, nämligen morbrors, men den familjen är nu, trots
att där fanns fyra barn, fullständigt utslocknad. När jag kom till Stock-
holm, fanns för övrigt ingen mor i hemmet, ty morbrors fru, moster
Agnes, hade då vistats ii år vid asylen för obotligt sinnessjuka i Lund,
och ingen tänkte sig möjligheten av ett tillfrisknande, då familjen plöts-
62
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
